Kajsa och Nisse Strinning – paret bakom den svävande bokhyllan

1949 lämnade två unga arkitekter in ett tävlingsbidrag till en billig, vägghängd bokhylla. De vann, och resultatet – tunna gavlar av plastöverdragen ståltråd som fick hyllplanen att se ut att sväva mot väggen – blev en av 1900-talets mest spridda svenska möbler. Bakom Stringhyllan stod Kajsa och Nisse Strinning: gifta, båda utbildade på KTH, och länge omtalade som om bara den ene av dem hade ritat något alls. Nisse fick sitt efternamn på systemet och sin plats i eftervärldens berättelse. Kajsa stod som medformgivare från början men fick sitt erkännande först på 2000-talet. Det här är historien om ett par som formgav tillsammans.

Bakgrund

Nils Erik Strinning – Nisse för alla som kände honom – föddes den 8 december 1917 i Gudmundrå församling i Ångermanland, i trakten av Kramfors. Han tog studenten i Sundsvall 1938 och skrevs in på arkitekturlinjen vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm 1940, där han tog examen 1947. Kajsa – döpt till Karin Gunnel Birgitta Svanholm – föddes den 27 januari 1922 i grannförsamlingen Ytterlännäs. Hennes far var tandläkaren John Harald Svanholm, hennes mor läraren Lilly Kristina Öberg. Också hon sökte sig till arkitekturen och till KTH, och det var där, under studieåren i början av 1940-talet, som de två träffades.

De gifte sig den 8 oktober 1944 i Ytterlännäs och fick så småningom fyra barn. Efter examen arbetade Nisse på Paul Hedqvists arkitektkontor och för Lantbruksförbundets byggnadsförening, och mellan 1948 och 1953 var han förste amanuens i arkitektur vid KTH. Parallellt växte det som skulle bli parets livsverk fram. Redan som student hade Nisse ritat ett diskställ av plastöverdragen ståltråd, och 1949 vann paret den tävling som gav dem Stringhyllan. I början av 1950-talet grundade Nisse String Design AB för att driva tillverkningen, och 1956 startades Deutsche String i München för den tyska marknaden.

1959 flyttade familjen till Lausanne i Schweiz. Nisse förblev svensk medborgare och arbetade vidare med svensk bas, men bodde kvar i Schweiz ända till 1995 – bostadsorten ska inte förväxlas med nationaliteten. Paret skildes 1978. Kajsa återvände till Sverige medan Nisse stannade i Lausanne. Senare i livet ägnade sig Kajsa åt akvarellmåleri, höll kurser och ställde ut – en konstnärlig bana vid sidan av arkitekturen. Nisse avled 2006, Kajsa 2017.

Designfilosofi

Strinnings arbete hör hemma i den svenska funktionalismen, den rörelse båda mötte under KTH-åren och som satte praktisk nytta före dekoration. Deras hållning var pragmatisk snarare än konstnärlig: en möbel skulle lösa ett konkret vardagsproblem, vara billig att tillverka och enkel att ta hem. String Furniture, som tillverkar systemet idag, sammanfattar principen som att formen alltid ska följa funktionen.

Det syns tydligast i materialet. Nisse arbetade tidigt med plastöverdragen, bockad ståltråd – en teknik som gav möblerna ett visuellt lätt, nästan svävande uttryck. Tunna trådgavlar som knappt syns, hyllplan som tycks hänga fritt: det var motsatsen till den massiva snickeribokhyllan. Samma tanke låg bakom de platt packade, självmonterade lösningar paret formgav långt innan platt-packning blev ett begrepp. Möbeln skulle kunna fraktas i ett tunt paket och sättas ihop hemma vid köksbordet, utan hantverkare och utan höga kostnader.

Exakt hur arbetet fördelades mellan de två är inte utförligt dokumenterat. Kajsa beskrivs i Svenskt biografiskt lexikon som Nisses kritiska kollega, och hon stod som medformgivare genom systemets utveckling samtidigt som hon skötte ritningar och bokföring i familjeföretaget. Källorna är eniga om att Stringhyllan var ett gemensamt verk. Under decennier omtalades den ändå ofta som Nisses ensak – en snedvridning som först på 2000-talet började rätas ut.

Centrala verk

Elfa (formgivet på 1940-talet, i produktion från 1949)

Innan String fanns Elfa. Som ung arkitekt ritade Nisse ett diskställ av plastöverdragen ståltråd – bockade trådar som höll tallrikar och glas på tork. Nisse ritade det redan på 1940-talet – patentansökan lämnades in 1946 – och produktionen kom igång 1949, marknadsförd under namnet Elfa. Tekniskt var det här paret la grunden. Den plastöverdragna ståltråden gav ett lätt, luftigt uttryck och lät sig massproduceras billigt, och samma teknik skulle snart bära Stringhyllan. Diskstället blev inte bara en framgång i sig – det var det tekniska språng som gjorde parets mest kända möbel möjlig. Elfa lever kvar än idag som varumärke för förvaringslösningar, långt bortom det ursprungliga torkstället.

Stringhyllan (1949)

1949 utlyste Bonniers Folkbibliotek tillsammans med Svenska Slöjdföreningen en tävling: rita en billig, vägghängd bokhylla med plats för minst två meter böcker, lätt att montera och möjlig att skicka platt. Kajsa och Nisse vann förstapriset på 1 000 kronor. Lösningen var lika enkel som självklar i efterhand – fanerade hyllplan upphängda på gavlar av plastöverdragen ståltråd, så tunna att hyllan tycks sväva. Redan första året såldes över 40 000 gavlar. Vid Triennalen i Milano 1954 fick systemet en guldmedalj, och efter en lång process beviljades patent 1961. Stringhyllan blev en standardmöbel i svenska hem och tillverkas fortfarande, idag av String Furniture i Småland enligt samma mått som 1949. Vi har skrivit mer om möbeln i vår artikel om Stringhyllan.

Spännben (1949)

Samma år som Stringhyllan visade Nisse en spännbenskonstruktion – ett bord där benen hålls på plats av spänningen i en genomtänkt infästning snarare än av grova beslag. Designarkivet, som förvaltar parets arkiv, beskriver spännbenet som Nisses uppfinning, och konstruktionen förknippas även med Bruno Mathsson och Piet Hein, som arbetade med besläktade lösningar. Exakt vem som var först är svårt att slå fast, och Strinning hör till flera tidiga formgivare som utforskade tekniken. Verket är mindre känt än Stringhyllan, men visar samma grundhållning: att lösa ett konstruktionsproblem med minsta möjliga material.

Vispi-skålarna (1960–70-tal)

Vid sidan av möblerna formgav paret husgeråd i plast under 1960- och 70-talen. Nationalmuseum i Stockholm har i sina samlingar ett par skålar betecknade SM-Bunken, eller Vispi, tillskrivna Kajsa Strinning (inventarienummer 128797 och 128798), samt en besläktad skål förd till Nils Strinning. Det är ett av få verk där Kajsa står som namngiven upphovsperson i en offentlig museisamling, och därför värt att lyfta fram: det ger en av parets två formgivare ett ansikte i eftervärldens arkiv, där hon annars länge saknades. Skålarna hör till en period då plasten var det nya, demokratiska materialet – billigt, färgstarkt och format för vardagsbruk, i samma anda som en gång drev diskstället och bokhyllan.

String Pocket (2005)

Femtiosex år efter den ursprungliga hyllan ritade Nisse String Pocket, en nedskalad version för trånga utrymmen: två trådgavlar på en halvmeters höjd och tre smala hyllplan. Det blev hans sista formgivning – han avled året därpå, 2006. Pocket knyter ihop historien på ett ovanligt sätt. Samma trådteknik som Nisse prövade som ung på diskstället Elfa, och som paret satte i system 1949, bär upp också denna sista miniatyr. String Pocket har enligt tillverkaren blivit en av String Furnitures mest sålda produkter och står idag i hallar och studentrum över hela landet.

Inflytande och arv

Stringhyllan är en av svensk funktionalisms mest spridda förvaringsmöbler och en tidig förebild för tanken att god design ska vara prisvärd och lätt att frakta. Trådtekniken paret utvecklade – från Elfa till String – gav ett helt formspråk: den lätta, svävande hyllan i stället för den tunga skåpväggen. Spännbenskonstruktionen placerar dem dessutom bland de tidiga svenska formgivare som utforskade hur spänning kan ersätta massa, ett spår som också Bruno Mathsson och Piet Hein följde.

Den kanske viktigaste omvärderingen på senare år gäller Kajsa. Under decennier stod hon i skuggan av Nisse och av det system som bar hans efternamn utan att bära hennes förnamn. Först på 2000-talet fick hon eget erkännande som medformgivare. 2019–2020 ingick hon i utställningen Female Traces på Museum of Furniture Studies i Stockholm, och hon finns representerad i Nationalmuseums samlingar. Parets arkiv och skissamling förvaras på Designarkivet vid Kalmar konstmuseum, dit en stor del av materialet donerats.

Systemet lever vidare. 2004 tog Peter Erlandsson och Pär Josefsson över tillverkningsrättigheterna och grundade String Furniture efter ett kortare uppehåll i produktionen. Nisse avled 2006, Kajsa 2017 – men hyllan de ritade tillsammans hänger kvar på svenska väggar, i full produktion, byggd efter samma mått som när ett ungt arkitektpar vann en tävling 1949.

Fakta