De ritade stolar tillsammans, byggde ett hus tillsammans och gjorde film tillsammans – och ändå bar hela världen länge deras arbete under ett enda namn: Charles. Sanningen är att Charles och Ray Eames arbetade som en enda formgivare med fyra händer, från giftermålet 1941 till Charles död 1978. Ray Eames dog exakt tio år senare, på dagen. Mellan de datumen kom en av 1900-talets mest inflytelserika möbelkataloger, ett hus som fortfarande studeras av arkitektstudenter, och en film om universums skala som visas på skolor än idag. De var amerikaner som tog den organiska formen och lärde den att gå igenom en industriell press.
Bakgrund
Charles Ormond Eames Jr. föddes den 17 juni 1907 i St. Louis, Missouri. Han läste arkitektur vid Washington University i sin hemstad på ett stipendium men tog aldrig ut någon examen. 1938 kom han till Cranbrook Academy of Art i Michigan på en fellowship och blev senare chef för akademins avdelning för industridesign. Där, i en av 1900-talets mest gynnsamma designmiljöer, mötte han både sin blivande hustru och den finskamerikanske arkitekten Eero Saarinen, som blev en avgörande samarbetspartner.
Bernice Alexandra Kaiser – kallad Ray – föddes den 15 december 1912 i Sacramento, Kalifornien. Hon var utbildad målare och hade studerat för den tyske abstraktionisten Hans Hofmann i New York. Innan hon någonsin ritade en möbel var hon verksam abstrakt konstnär och medlem i gruppen American Abstract Artists. Det är en bakgrund som märks i allt paret sedan gjorde: känslan för färg, komposition och yta i deras möbler och utställningar kom inte från möbelsnickeriet utan från måleriet.
Ray kom till Cranbrook omkring 1940. Samma år assisterade hon Charles och Saarinen med deras bidrag till Museum of Modern Arts tävling ”Organic Design in Home Furnishings” i New York. Förslagen i formpressad plywood vann tävlingens stol- och förvaringskategorier, men tekniken var ännu inte mogen för serieproduktion – plywooden sprack i de skarpaste böjarna. Problemet skulle följa Charles och Ray in i äktenskapet och bli deras första gemensamma uppgift att lösa.
De gifte sig den 20 juni 1941 i Chicago och anlände till Los Angeles den 5 juli samma år. Kalifornien blev deras hem för resten av livet. Redan 1941 grundade de Eames Office, den verkstad i Los Angeles som blev basen för i stort sett allt de producerade under de följande fyra decennierna. I lägenheten experimenterade de med tredimensionell formpressning av plywood i en hemmabyggd press som de döpte till ”Kazam!”. Det var där, i det lilla, som den teknik föddes som MoMA-tävlingen inte hade klarat.
Designfilosofi
Charles och Ray Eames delade en övertygelse om att god form inte skulle vara ett privilegium. Deras ledord brukar sammanfattas som ”the best for the most for the least” – det bästa, för de flesta, till lägsta pris. Det var ett demokratiskt designprogram: kvalitet skulle serietillverkas och göras tillgänglig, inte reserveras för en elit. Att förena den organiska, kroppsnära formen med industriell massproduktion var inte en kompromiss för dem utan själva poängen.
Materialet fick aldrig ljuga. Formpressad plywood såg ut som formpressad plywood; glasfiberns yta lämnades oklädd; aluminiumets gjutna profiler visades öppet. Där andra dolde konstruktionen bakom klädsel gjorde paret konstruktionen till motivet. Samtidigt var de inga hantverksnostalgiker – de omfamnade hydraulpressen, plasten och den prefabricerade stålstommen som verktyg för att nå fler människor.
Charles Eames formulerade en gång formgivarens roll med en bild som fastnat: en designer bör vara ”a very good, thoughtful host, all of whose energy goes into trying to anticipate the needs of his guests”. Föremålet skulle förutse användarens behov innan hen själv hunnit formulera dem. Det förklarar varför en Eames-stol nästan alltid känns självklar innan man vet varför – ryggens vinkel, sitsens skål, kudden som ger efter på rätt ställe.
Bredden är en filosofi i sig. Eames Office var aldrig enbart en möbelateljé. Här ritades stolar, hus, utställningar, leksaker, grafik och film sida vid sida, som om skalan mellan ett korthus och en biograffilm om universum vore en enda sammanhängande fråga. Charles och Ray rörde sig fritt mellan de skalorna och bar samma öga med sig i varje.
Centrala verk
Formpressad benskena för US Navy (1942)
Parets tekniska genombrott kom inte i ett vardagsrum utan på ett militärsjukhus. Under andra världskriget utvecklade Charles och Ray en benskena i tredimensionellt formpressad plywood åt den amerikanska flottan, tänkt att stabilisera skadade ben under transport. Skenan tillverkades i stora volymer av Evans Products Company mellan 1942 och 1945. Uppdraget gav dem något ovärderligt: möjligheten att förfina formpressningstekniken i skarp produktion, finansierad av någon annan. Den kunskap som benskenan tvingade fram låg direkt till grund för möblerna som följde. Idag är skenan ett samlar- och museiobjekt snarare än en produkt i löpande tillverkning, men den är parets minst kända viktiga verk – det stycke där tekniken slog rot.
Formpressade plywoodstolar (1945–1946)
Här löstes äntligen problemet från MoMA-tävlingen 1940. I stolar som LCW och DCW skilde paret på sits och rygg och lät två separata plywoodskal bäras av en plywoodryggrad, förenade med gummikuddar som gav ett litet, kroppsvänligt spelrum. Resultatet blev den första industriellt serietillverkade möbeln i tredimensionellt formpressad plywood. Stolarna såldes först via Herman Miller och togs sedan helt över av samma tillverkare. MoMA i New York gav parets plywoodmöbler en separatutställning redan 1946, ett tidigt institutionellt erkännande, och stolarna ingår i museets samling. LCW återlanserades av Herman Miller 1994 och tillverkas idag av Herman Miller i USA och Vitra i Europa.
Formpressad plaststol (designad 1948, på marknaden 1950)
När MoMA utlyste sin ”International Competition for Low-Cost Furniture Design” svarade paret med ett enskaligt säte i glasfiberarmerad polyester. Stolen ritades 1948 och nådde marknaden 1950, tillverkad av Herman Miller med skalen seriepressade av Zenith Plastics. Det var, enligt tillverkaren, den första enskaliga plaststolen vars yta lämnades helt oklädd – plasten fick vara plast. Samma skal kunde sättas på en rad utbytbara underreden, från trådställ till det så kallade Eiffeltornsbasen, vilket gjorde stolen till ett system snarare än en enskild modell. Moderna versioner tillverkas i polypropen; originalen var i glasfiber. Stolen är i löpande produktion hos både Herman Miller och Vitra.
Eames Lounge Chair och Ottoman (1956)
Parets mest ikoniska möbel var ett medvetet undantag från lågprislinjen: en varm, dyr lyxfåtölj. Charles och Ray tänkte sig en modern tolkning av den engelska klubbfåtöljen och byggde den av tre formpressade plywoodskal – ursprungligen i brasiliansk rosenträ – med läderklädsel och en bas i aluminium. Charles beskrev den eftersträvade känslan som ”the warm receptive look of a well-used first baseman’s mitt”, en väl inarbetad baseballhandske. Fåtöljen visades för publik i NBC:s program Home 1956 och gick rakt in i MoMA:s samling. Herman Miller har tillverkat modell 670 och 671 utan avbrott sedan lanseringen; i Europa görs den av Vitra. Rosenträt utgick i början av 1990-talet och har ersatts av andra fanér.
Eames House, Case Study House No. 8 (1949)
Att paret behärskade mer än möbler visar deras eget hem. Eames House byggdes 1949 i Pacific Palisades utanför Los Angeles som en del av tidskriften Arts & Architectures Case Study-program, som skulle visa hur efterkrigstidens USA kunde bygga bra och billigt. Huset restes av en prefabricerad stålstomme med paneler i glas och kulör, och stålskelettet lär ha rests på omkring sexton timmar av ett fåtal arbetare. Kompositionen av rutor och färgfält i fasaden har ofta liknats vid en Mondrian-målning ställd i landskapet – ett arv från Rays bakgrund som abstrakt konstnär. Huset var både bostad och studio och står kvar idag, förvaltat av Eames Foundation och klassat som National Historic Landmark.
Inflytande och arv
Charles och Ray Eames räknas bland 1900-talets mest inflytelserika amerikanska formgivare, och deras verk finns i samlingarna hos MoMA, Metropolitan Museum of Art och Vitra Design Museum. Formspråket – de organiska skalen, de utbytbara underredena, den öppet visade konstruktionen – blev en grundpelare i den amerikanska mid-century modern-möbeln och satte en standard som senare formgivare mätte sig mot.
Möblerna tillverkas fortfarande efter parets egna arkivspecifikationer: Herman Miller i USA och Vitra i Europa, dit de europeiska rättigheterna fördes över helt 1984. Vitra Design Museum byggdes till stor del kring Eames arbete, och Eames Office fortsätter verksamheten medan Eames Foundation och Eames Institute förvaltar huset och arkivet. Arvet handlar dock inte bara om möbler. Eames Office tillskrivs över hundra filmer, och den mest kända, Powers of Ten från 1977, en resa i tiopotenser från kosmisk till subatomär skala, är införd i USA:s National Film Registry och används fortfarande i undervisning.
De senaste decennierna har också rättat till en historisk snedvridning. Under lång tid tillskrevs arbetet ensidigt Charles, medan Ray reducerades till hustru eller assistent. Forskning och utställningar – bland annat Vitra Design Museums stora Eames-retrospektiv 2017 – har återupprättat Ray Eames som en likvärdig upphovsperson. Det är i den ljuset man idag läser hela verket: inte som en mans karriär med en medhjälpare, utan som ett partnerskap där gränsen mellan de två sällan går att dra.
Fakta
| Charles Eames | Född 17 juni 1907 i St. Louis, avliden 21 augusti 1978 i St. Louis |
| Ray Eames | Född 15 december 1912 i Sacramento, avliden 21 augusti 1988 i Los Angeles |
| Nationalitet | Amerikansk |
| Utbildning | Charles: Washington University, Cranbrook Academy of Art. Ray: Hans Hofmann School, Cranbrook Academy of Art |
| Aktiva som | Formgivare, arkitekter och filmskapare (Eames Office) |
| Verksamma som par | 1941–1978 |
| Samarbeten | Herman Miller, Vitra, IBM |
| Mest kända för | Eames Lounge Chair, de formpressade plywoodstolarna, Eames House |
| Aktuell tillverkare | Herman Miller (USA), Vitra (Europa) |
