Gunnar Asplund – från Swedish Grace till funkis

Stockholms stadsbibliotek invigdes den 31 mars 1928: en cylinder rest inuti en kub, ljus puts på tegel, portaler i marmor från Gropptorp. Den svenska klassicismens höjdpunkt. Två år senare var samme arkitekt huvudarkitekt för Stockholmsutställningen, den utställning som gjorde funktionalismen till svensk vardagsvara. Gunnar Asplund bytte formspråk mitt i en mening – och han tog möblerna med sig. Han ritade stolarna till biblioteket, fåtöljerna till biografen på Drottninggatan, mattorna och vägglamporna till Göteborgs rådhus, speglarna till provrummen på Bredenbergs varuhus. En handfull av hans föremål tillverkas fortfarande, av tre företag i två länder. Det äldsta av dem ritade han i början av tjugotalet.

Bakgrund

Gunnar Asplund föddes den 22 september 1885 i Stockholm och blev arkitekt i en generation som var missnöjd med sin egen utbildning. Omkring 1910 lämnade en grupp elever Konstakademiens arkitekturskola och startade ett eget alternativ: Klara skola. Den existerade i ungefär ett år. Lärarna var det bästa Sverige hade att erbjuda – Ragnar Östberg, Ivar Tengbom, Carl Westman och Carl Bergsten – och bland eleverna satt tre namn som skulle komma att leda den unga generationen: Osvald Almqvist, Sigurd Lewerentz och Asplund själv.

Uppdragen kom tidigt. Mellan 1912 och 1918 arbetade han med läroverket i Karlshamn, och redan där ritade han inte bara huset utan borden, stolarna och taklampan. Mönstret höll i sig i nästan allt han gjorde sedan. 1913, tjugosju år gammal, vann han tävlingen om tillbyggnaden av Göteborgs rådhus – ett uppdrag som skulle följa honom i över tjugo år och som kom att dokumentera hela hans stilresa i ett och samma projekt. Två år senare vann han, tillsammans med Lewerentz, tävlingen om Södra begravningsplatsen i Stockholm med förslaget ”Tallum”.

Villa Snellman i Djursholm är från 1917. Året därpå gifte han sig och reste på bröllopsresa till Danmark, där han såg en stuga i Liselund. Den blev direkt förebild för Skogskapellet, som invigdes 1920 – en fönsterlös träbyggnad med åtta pelare i ring och rött kalkstensgolv, av arkitekturhistorikern Caroline Constant beskriven som en syntes av tempel och hydda. Hösten 1920 reste han till USA tillsammans med stadsbibliotekarien Fredrik Hjelmqvist för att studera biblioteksbyggnader. Fyra år senare utsågs han formellt till arkitekt för Stockholms stadsbibliotek; huvudritningarna är daterade 29 september 1924 och 15 april 1925.

Sedan kom 1930. Stockholmsutställningen pågick från 16 maj till 29 september, arrangerades av Svenska Slöjdföreningen och Stockholms stad och drog närmare fyra miljoner besökare till ett område av glas, stål och vitputsade ytor med en åttio meter hög reklammast över alltihop. Asplund var utställningens huvudarkitekt. Året efter blev han professor i arkitektur vid Tekniska högskolan i Stockholm, en post han innehade till sin död.

Samarbetet med Lewerentz höll i tjugoett år. 1936 gav Stockholms stad krematorieuppdraget på Skogskyrkogården enbart till Asplund, och Lewerentz lämnade projektet. Asplund ritade byggnaden ensam: tre kapell med namnen Tron, Hoppet och Heliga korset, och en monumenthall vars glasvägg kan sänkas ner i golvet. Den stod färdig 1940. Han dog den 20 oktober samma år, 55 år gammal. Skogskyrkogården skrevs in på Unescos världsarvslista 1994.

Designfilosofi

Asplund arbetade inifrån och ut. Konstakademien beskriver hans metod som inriktad på det inre rummet och dess grundvärden – ljus, skala, proportioner – snarare än på fasadkomposition. Ljuset var aldrig dekoration hos honom, det var byggmaterial. Skogskapellet har inga fönster alls; dagsljuset kommer genom en öppning i den inre kupolen, resten är levande ljus. I Listers härads tingshus i Sölvesborg, ritat 1919, satte han ett litet runt fönster i rättssalen så att eftermiddagssolen faller mot vittnesbåset. I huset kallas det sanningens ljus.

Den andra konstanten är helheten. Riksantikvarieämbetet konstaterar om Skogskyrkogården att arkitekterna formgav varje element från landskapet ner till de mindre inventarierna. I tingshuset är domarstolen, borden, golvuret och tavlan över ingången alla hans. I Göteborgs rådhus ritade han möbler, lampor och textilier särskilt för tillbyggnaden. Textilierna gjorde han inte ensam: de sjutton mattorna till rådhuset formgav han 1936 tillsammans med textilkonstnären Elsa Gullberg, som vävde dem själv. Metoden syns i arkivet: ArkDes förvarar över 26 000 ritningar, skisser, brev, reseskisser, föremål och prototyper efter honom.

Vändningen mot funktionalismen kom snabbt utåt sett men var förberedd länge. 1931 skrev Asplund under manifestet acceptera tillsammans med Wolter Gahn, Sven Markelius, Gregor Paulsson, Eskil Sundahl och Uno Åhrén, och samma år höll han sin installationsföreläsning vid Tekniska högskolan under titeln ”Vår arkitektoniska rumsuppfattning” – hans egen programförklaring, där forskningen läser in spår av Le Corbusier. Motståndet kom från Carl Malmsten, som vägrat delta i Stockholmsutställningen och som ledde kritiken i det som kallats slöjdstriden.

Men Asplund lämnade aldrig Swedish Grace helt bakom sig. Skogskyrkogårdens förvaltning kallar krematoriets uttryck mjuk modernism. Arkitekten och docenten Johan Linton läser GA-1 och GA-2 från 1931 som ett avvägt omfamnande av modernismen någonstans mellan traditionalism och radikal innovation: stålröret finns där, men den klassiska klubbfåtöljens rundade form ges inte upp. Nationalencyklopedin sammanfattar honom som ”inte en revolutionerande nyskapare” utan ”en känslig uttolkare av det föränderliga samhället”. Det är rimligt. Han bytte inte sida. Han flyttade långsamt.

Centrala verk

Stolarna till Stockholms stadsbibliotek (ca 1926–1928)

Till biblioteket ritade Asplund en stol i bonad björk med sits av flätad sadelgjord, i en senare variant av sadelläder. Höjden ligger på 82,5–89 centimeter, sitthöjden runt 43,5. Nordiska Kompaniet tillverkade den och märkte exemplaren i fabriken – stämplar som ”A·B· NORDISKA KOMPANIET R 1 – C 19505”. Modellen hamnade främst i bibliotekets studiegrupprum. Till barnavdelningen ritade han bord och stolar i barnstorlek, och delar av den ursprungliga inredningen är fortfarande i bruk i huset.

Stolen har aldrig satts i nyproduktion, vilket gör den till en ren samlarpjäs. Som uppsättning står den för den högsta noteringen i hans produktion: när sex exemplar med proveniens från familjen Asplund gick under klubban hos Bukowskis den 19 november 2024 slutade budgivningen på 155 000 kronor mot ett utrop på 80 000–100 000. Fyra stolar av samma modell hade året innan, 16 maj 2023, gett 100 000 kronor mot utrop 60 000–80 000.

GA-1 och GA-2 (1931)

Samma år som han skrev under acceptera ritade Asplund en stol och en fåtölj till Svenska Slöjdföreningens styrelserum på Nybrogatan 7 i Stockholm. GA-1 och GA-2 är hans tydligaste möbelfunktionalism: stomme av förkromat stålrör, formad björk, handknutna spiralfjädrar i kassett och klädsel i vegetabiliskt garvat läder eller textil. GA-2 mäter 75 centimeter i bredd och 78 i djup. Originalen utfördes av Nordiska Kompaniet – Nationalmuseum äger en karmstol i stålrör och kalvskinn från 1931, inkommen som gåva från Föreningen Svensk Form 1980.

Serierna förblev små, av det enkla skälet att modellerna var svåra att tillverka. Källemo i Värnamo köpte produktionsrättigheterna av familjen Asplund 1988 och löste konstruktionsproblemen med modern 3D-teknik. 2024 återlanserades båda under Stockholm Design Week, på Nybrogatan 32 – samma gata som originaluppdraget. ”GA-1 och GA-2 har varit relevanta i nästan ett sekel och är två modeller vi alltid har värnat om och stått bakom”, sa Källemos vd Karin Lund då. Prisnivån ligger runt 20 000 kronor för stolen och kring 50 000 för fåtöljen hos svenska återförsäljare sommaren 2026.

Senna (1925)

Till Parisutställningen 1925 byggde Asplund en interiör med skrivbord och stol, och där visades vilstolen Senna. Den är dekorerad på ett sätt som han aldrig upprepade: valnöt, läderklädsel med tryckt dekor, skurna dekorativa armstöd och en sitthöjd på bara 31–34 centimeter. Det här är Swedish Grace i möbelform, långt från stålröret sex år senare.

Cassina tog upp Senna i begränsad upplaga från 1983. Till skillnad från Göteborg-stolarna tycks den inte gå att beställa ur den löpande katalogen i dag, vilket gör även Cassina-exemplaren till samlarvara. Ett originalexemplar finns i svensk museisamling. Marknaden visar tydligt hur mycket proveniensen betyder: ett Cassina-exemplar med numret 0031, enligt katalogen det allra första tillverkade och en gåva från fabriken till Asplunds son Hans, klubbades hos Bukowskis den 19 november 2024 för 105 000 kronor mot ett utrop på 40 000–50 000.

Göteborg 1 och Göteborg 2 (1934–1937)

Rådhusuppdraget i Göteborg vanns 1913 och blev färdigt först 1936–37. Möblerna ritades i slutskedet. Göteborg 1 är en stol, Göteborg 2 en karmstol: stomme i massiv ask, även svartlackerad ask och valnöt förekommer, med sits och rygg i tyg eller läder. Askstommen svarar mot tillbyggnadens varma träpanelade rum. Cassina, som tillverkat båda i serien I Maestri sedan 1983, kallar stolen Asplunds poetiska tolkning av rationalistiska idéer och pekar på släktskapet både med Bauhaus rundade former och med Thonets stol nr 14.

En ny Göteborg 1 i tyg kostar runt 2 000 euro hos europeiska Cassina-återförsäljare sommaren 2026. Begagnat går under det: exemplaret i valnöt och beige läder som Bukowskis sålde 2013 klubbades på 9 500 kronor mot utrop 3 000–4 000.

Asplund-pendeln (början av 1920-talet)

Den halvsfäriska taklampan i munblåst opalglas är det Asplund-föremål man fortfarande kan gå in i en svensk ljusbutik och köpa. Kupan mäter 475 millimeter i diameter, höjden är 200, och metalldetaljerna är handgjorda och lackerade i antikgrönt. Enligt Ateljé Lyktan, som tillverkar den i dag, formgavs den 1922 för Skandiabiografen på Drottninggatan 82 – en biograf som vid invigningen i september 1923 kallades Europas vackraste. Bukowskis daterar en nära besläktad modell, 6022, till Asplunds musikrum på Liljevalchs 1920, med serieproduktion hos Arvid Böhlmarks Lampfabrik från 1922. Formfamiljen är i alla händelser tidigt 1920-tal.

Pendeln kostar omkring 16 000 kronor ny hos svenska återförsäljare sommaren 2026, en reservkupa runt 9 000. Att köpa den vintage är inte självklart billigare: ett Böhlmarks-exemplar av modell 6022 bjöds ut hos Bukowskis i november 2022 med utrop 40 000–50 000 kronor och blev osålt.

Inflytande och arv

Asplund fick sitt hårdaste omdöme i livet och sin upprättelse efter döden. När ställningarna kring Göteborgs rådhus revs den 22 oktober 1936 var mottagandet förödande: teaterdirektören Knut Ström sammanfattade bygget med ”ett ord: katastrof”, pressen skrev om en avskyvärd funkislåda och ett monster, och röster krävde att arkitekten skulle be om ursäkt. I dag räknas tillbyggnaden som ett av hans mästerverk och som skolexempel på hur nytt fogas till gammalt. Skogskyrkogården fick världsarvsstatus 1994, med Riksantikvarieämbetets motivering att anläggningen har haft stort inflytande på begravningsplatsers utformning över hela världen.

Samlarmarknaden för föremålen är tunn och helt proveniensdriven. Originalmöbler med dokumenterad byggnadshärkomst ligger normalt mellan 25 000 och 50 000 kronor per objekt: spegeln från ett av Bredenbergs åtta provrum, med ram i naturbrunt läder, gav 50 000 kronor mot utrop 20 000–25 000 hos Bukowskis i november 2022, och restaurangstolen från samma varuhus, tillverkad av AB Svenska Möbelfabrikerna i Bodafors 1935 och visad på världsutställningen i Paris 1937, klubbades för 50 200 kronor hos Stockholms Auktionsverk i januari 2023. Men marknaden är nyckfull. Vägglampan ”Typ 16” från rådhuset gick 2023 för 70 000 kronor mot ett utrop på 75 000–100 000, och ordförandestolen ”Futura” – tillverkad av Fred. Lundqvist i Göteborg i 28 exemplar till rådhusets fyra rättssalar – gav 25 000 kronor 2012 mot utrop 35 000–40 000. Även stora poster går osålda: ett par fåtöljer från Skandiabiografen, utropade till 150 000–200 000 kronor, fann ingen köpare 2021.

Arkivet håller honom levande i forskningen. ArkDes har digitaliserat samlingen sedan 2015 med finansiering från Riksbankens Jubileumsfond, fritt tillgänglig på digitaltmuseum.se. Föremål och ritningar finns hos Nationalmuseum, Nordiska museet och MoMA. Åren 2024–2026 har varit ovanligt Asplundtäta: Källemos återlansering och Bukowskis försäljning av familjesamlingen 2024, Konstakademiens utställning och Eva Erikssons monografi Gunnar Asplund. Arkitekt i brytningstid 1909–1931 2025. Skogskrematoriet är samtidigt stängt för en restaurering på 5 300 kvadratmeter som omfattar hans specialritade armaturer, kakel och kapellens ursprungliga väggfärger, och som beräknas vara klar under andra halvåret 2027.

Fakta