Gio Ponti – arkitekten som ritade allt

Det finns designers som arbetar med ett material. Gio Ponti arbetade med allt. På sextio år formgav han keramikserviser och skyskrapor, stolar som väger 1,7 kilogram och oceanlinerens festsalonger, kyrkor i Milano och ett konstmuseum i Colorado. Parallellt redigerade han en tidskrift – Domus, grundad 1928 – som i 560 nummer kom att introducera ett helt lands arkitekter för vad som hände utanför Italiens gränser. Han dog i Milano den 16 september 1979, men Cassina tillverkar fortfarande hans stolar enligt originalritningarna och Villa Planchart i Caracas står intakt med varje dörrhandtag på sin plats.

Bakgrund

Giovanni Ponti växte upp i Milano och påbörjade sina arkitekturstudier vid Politecnico di Milano 1913. Första världskriget avbröt. Ponti tjänstgjorde vid pontonjärkåren 1916–1918 och tilldelades bronsmedaljen för militärt tapperhet. Kring 1920 tog han examen – källorna är oeniga om exakt år, men 1921 bildar han arkitektkontor tillsammans med Mino Fiocchi och Emilio Lancia. Samma år gifter han sig med Giulia Vimercati. Det är ett tätt år.

Karriären tar fart snabbt. 1923 utses han till konstnärlig direktör vid det florentinska keramikföretaget Richard Ginori och presenterar sina första verk vid biennialen för dekorativ konst i Monza. Två år senare vinner han Grand Prix för keramik vid Parisutställningen 1925 – Exposition Internationale des Arts Décoratifs et Industriels Modernes – och det namn som kom att ge stilepoken dess svenska namn. Ponti är vid det laget 33 år och redan ett etablerat namn i den italienska designvärlden.

1928 grundar han Domus. Tidskriftens första nummer utkommer den 15 januari och det är inte en amatörs verk: Ponti vet exakt vad han vill. Domus ska täcka sambandet mellan arkitektur, konst och livet i hemmet. Under de följande decennierna introducerar han sina läsare för Alvar Aalto, Le Corbusier, Mies van der Rohe och Marcel Breuer. Han redigerar totalt 560 nummer och bidrar med minst en artikel i varje. Inte en enda.

Från 1936 till 1961 är han ordinarie professor i arkitektur vid Politecnico di Milano. Det innebär att tre generationer av italienska arkitekter lärt sig rita med Ponti som auktoritet i bakgrunden. 1954 är han med och grundar Compasso d’Oro – Italiens mest prestigefyllda designpris, idag administrerat av ADI. 1956 tilldelar priset honom själv. Det är en ovanlig rörelse: att grunda ett pris och sedan förtjäna det.

Samarbetet med hantverksmästaren och den surrealistiske dekoratören Piero Fornasetti börjar vid femte Triennale di Milano 1933, där Ponti direkt hyllar Fornasettis arbete i Domus. Det aktiva samarbetet inleds 1939 och pågår i minst två decennier. Resultatet är hundratals objekt där Pontis rationella arkitektur och Fornasettis obsessiva grafik – ansikten, arkitekturvyer, spel med illusionsdjup – korsbefruktar varandra. Zodiac-sviten ombord på oceanlineraren SS Andrea Doria är ett av deras gemensamma arbeten.

Designfilosofi

Ponti kallade inte sin metod för något. Men ett begrepp återkommer i hans korrespondens och i de artiklar han redigerade: opera totale – det totala konstverket. Tanken var att ett hus, ett fartyg, ett museum inte bara är en byggnad med möbler i. Det är ett integrerat verk där arkitektur, inredning, konst och hantverk svarar mot varandra ner till dörrhandtaget. Villa Planchart i Caracas är det tydligaste beviset: Ponti formgav allt, inklusive köksutrustningen.

Mot detta stod en mer subtraktiv princip. För Ponti var ett väl utformat föremål ett föremål befriat från allt onödigt. Det syns klarast i arbetet med Superleggera-stolen – en flerårig process där han strip-ade stolens konstruktion till det minimalt möjliga utan att förlora bärförmåga eller form. Benen är triangulära i genomskärning med kanter på 18 millimeter. Stolen väger 1,7 kilo. ”I dämpad belysning kommer den verka ännu lättare, för den verkar stå på bara två ben”, sa Ponti om den. Det är ett designersamtal med gravitationen.

Han avvisade renodlad funktionalism. Design måste, tyckte han, tillfredsställa mer än praktiska behov. ”Industry is the style of the 20th century, its mode of creation”, formulerade han redan 1925 i katalogen till Parisutställningen. Tjugosju år senare, i ett brev till arkitekten Carlo Slama, var hans ton lika direkt: ”Everything in the world must be colourful.” De två citaten är inte motsägelsefulla hos Ponti – de är en position. Industriell produktion och sensorisk rikedom behöver inte vara varandras fiender. Richard Ginori-keramiken, Cassina-stolarna och Pirelli-tornet är alla utförda inom industriella ramar och alla omedelbart igenkännliga som Pontis.

Hans relation till sin samtid är inte en rebell utan en brobyggare. Han introducerar det nordeuropeiska modernistiska tänkandet för Italiens arkitekter, men hans eget formspråk förblir rotad i en mediterran känsla för ljus, kulör och ytnyanser. Arne Jacobsen och Charles & Ray Eames arbetade med liknande industriella tillverkningsmetoder, men deras formspråk är ett annat – Pontis saknar den skandinaviska soberhetens tendens till avhållsamhet. Han älskade färg och vill att det syns.

Centrala verk

Keramik för Richard Ginori (1923–1930)

Richard Ginori är ett gammalt hus – fabriken i Doccia grundades 1735 – men sortimentet hade stagnerat. Ponti förnyar det i grunden. Hans referenspunkter är inte traditionell keramikdekor utan barockens elfenben i Bargello, Baldassarre Peruzzis 1500-talsfresker och kejserligt Sèvres-porslin. Resultatet är en serie neoklassiska motiv omarbetade i ett Art Déco-idiom som ändå håller sig reproduktionsbart i serie.

Verket ”Vaso delle donne e delle architetture” sammanfattar metoden: figurer ur den klassiska bildvärlden placerade mot arkitektoniska draperier, tryckt i porslin med en exakthet som krävde samarbete med Ginori-fabrikens hantverksmästare. Receptionen var omedelbar – Grand Prix i Paris 1925 satte ett internationellt sigill på det unga samarbetet. Pontis keramik från den här perioden finns i dag på auktionsmarknaden via Sotheby’s och liknande; reguljär produktion sker inte, men Richard Ginori lever vidare som varumärke, sedan 2013 ägt av Kering.

Superleggera, modell 699 (1957)

Föregångaren Leggera (modell 646) kom 1951, också den för Cassina, och var redan en uttunnad version av Chiavarinastolen – den traditionella fiskerstolen från Chiavari i Ligurien. Men Ponti tyckte inte det räckte. Under åren som följde förde han en pågående dialog med Cassinas hantverksmästare om hur man kunde gå längre utan att stolen föll ihop.

Superleggera, tillverkad av Cassina från 1957, är svaret. Massiv ask, triangulära bensektioner, sitsen ursprungligen i vävd indisk rotting. Vikten 1,7 kilo. Cassina utfärdade ett skyddskungörelse i Domus 1960 mot kopiering av stolen, vilket antyder att trycket utifrån var omedelbart. I dag ingår Superleggera i permanenta samlingar på MoMA i New York och Museo del Design Italiano vid Triennale Milano. Cassina tillverkar den fortfarande.

Pirelli-tornet, Milano (1955–1960)

Tornet reser sig på tomten efter Pirellis fabrik som bombades 1943 – en plats med historia i sig. Grundläggningen görs den 12 juli 1956 och invigningen sker 1960. Tornet är 127 meter högt och gestaltat av Ponti tillsammans med ingenjörerna Pier Luigi Nervi och Arturo Danusso. Det är Nervis armerade betong som möjliggör det som är tornets visuella kärna: fasadplanen smalnar av mot kanterna, vilket ger silhuetten en skarpt tilltappad form som inte liknar något annat europeiskt kontorsbygge från perioden.

Fasaden är glas med anodiserade aluminiumspröjs. Inifrån ser man ut; utifrån ser man fasadplanet ändra riktning beroende på var man befinner sig. Arkitekturhistorikern Hasan-Uddin Khan har kallat det ”ett av världens elegantaste höghus” – det är en bedömning man kan göra utan att det låter som reklam. Tornet klarade sig med begränsade skador när ett lätt flygplan kraschade in i de övre våningarna i april 2002; fasaden renoverades fullständigt 2003–2005. I dag ägs byggnaden av Lombardiens regionförvaltning.

Villa Planchart, Caracas (1953–1957)

Samlarna Anala och Armando Planchart beställde villan 1953 och gav Ponti full konstnärlig frihet. Det är inte ett erbjudande man ger en arkitekt om man inte menar allvar, och Ponti menade allvar. Han formgav allt: arkitektur, möbler, dörrar, belysning, golv, tak, köksutrustning. Fasaden är klädd i vitrifierade hammrade kakelplattor och sedd uppifrån har planen en fjärilsliknande form anpassad till kuppen den vilar på.

Konstprogrammet är lika genomtänkt. Vid entrén en rörlig skulptur av Alexander Calder. I patión en keramikmural av Fausto Melotti. På väggarna målningar av Armando Reverón. Det är inte dekoration fogad till en byggnad – det är ett verk planerat i ett. Fundación Anala y Armando Planchart äger och förvaltar villan i dag med originalinredningen intakt.

Denver Art Museum – North Building (1966–1971)

Pontis enda fullbordade projekt i USA är också ett av hans märkligaste. Denver Art Museum stod färdigt 1971 och är Pontis svar på frågan om vad ett konstmuseum bör vara. Hans formulering är direkt: ”Om ett museum ska skydda konstverk, är det inte rätt att det ska vara ett slott?” Byggnaden ser ut som han menar det. Fasaden är klädd med över en miljon reflekterande glaskakel i gråa nyanser; 28 vertikala ytor bryter planet och ger byggnaden en borgsliknande, nästan medeltida silhuett mitt i Denver.

Interiören är en annan historia – sju–åtta våningar med 217 fönster, varav 102 med anpassade mått. Det är ett museum ritat för att härbärgera konst under varierande ljusförhållanden. Denver Art Museum beskriver det själv som ett av de första höghusmuseerna i världen. Byggnaden är fortfarande i bruk och ingår i museets byggnadskomplex.

Inflytande och arv

Pontis inflytande är svårt att ringa in på ett enda sätt, eftersom han verkar i så många register. Som arkitekt: Pirelli-tornet påverkar kontorstornets estetik i efterkrigstidens Europa och visar vad som är möjligt när formgivare och ingenjörer arbetar tätt. Som möbelformgivare: Superleggera driver frågan om hur lite material ett möbel behöver längre än de flesta av hans samtida. Som redaktör: de 560 nummer han producerade för Domus formade den kulturella agendan för en hel generation italienska arkitekter och formgivare, inklusive Achille Castiglioni och de som kom att definiera den italienska designboomen på 1960- och 70-talen.

Cassina-relationen etablerade Ponti som central aktör i det som gör Cassina till det varumärke det är. Möbelföretaget i Meda, som vid 1950-talets inledning fortfarande var ett familjedrivet snickeri, växte under samarbetet med Ponti (och sedermera Le Corbusier, Charlotte Perriand och andra) till ett av Italiens ledande designföretag.

2012 tecknade Molteni&C ett avtal med Ponti-arvingarna och Gio Ponti Archives för att återutge möbler från perioden 1935–1970. Det är inte en nostalgisk gest utan ett affärsbeslut baserat på att formerna fungerar: de säljer. Superleggera tillverkas fortfarande av Cassina. Molteni&C Heritage-kollektionen är aktiv. Dottern Lisa Licitra Ponti publicerade standardmonografin ”Gio Ponti: The Complete Work, 1923–1978” på MIT Press – det primära referensverket.

Gio Ponti Archives ligger på Via Dezza 49 i Milano, i den byggnad som en gång var hans atelje. Att arkivet drivs av hans arvingar i hans eget tidigare arbetsrum är en detalj som hade passat i Domus.

Fakta