Ludwig Mies van der Rohe – stenhuggarsonen som byggde i glas

Fyra sorters sten: romersk travertin, grön alpmarmor, antik grön marmor från Grekland och gyllene onyx från Atlasbergen. Mellan skivorna glas och stål, och vid en liten damm en bronsfigur av Georg Kolbe. Tyska paviljongen på världsutställningen i Barcelona 1929 var varken bostad eller utställningshall. Den byggdes för en officiell mottagning och monterades ner året därpå, och drygt femtio år senare restes den på nytt, på samma plats. Ludwig Mies van der Rohe ritade den tillsammans med Lilly Reich. Han var son till en stenhuggare i Aachen och tog aldrig någon arkitektexamen. Ändå blev han Bauhaus siste direktör, flyttade till Chicago 1938 och avslutade karriären med Seagram Building i New York och Neue Nationalgalerie i Berlin. Stolen från paviljongen tillverkas fortfarande, med sammanlagt 40 handkantade och knappade läderrutor i dynorna.

Bakgrund

Från början hette han Maria Ludwig Michael Mies. Han föddes den 27 mars 1886 i Aachen, där fadern Michael Mies drev ett stenhuggeri. Namnet som står på byggnaderna satte han ihop själv: till efternamnet lade han van der Rohe, efter moderns släktnamn Rohe. I arkitekturhistorien heter han ändå oftast bara Mies.

Någon arkitektexamen tog han aldrig. Yrket lärde han sig på ritkontor i Berlin, först hos möbelformgivaren Bruno Paul och från 1908 hos Peter Behrens, där han mötte Walter Gropius och Le Corbusier. Sitt första hus hade han redan ritat. 1907, tjugo år gammal, fick han uppdraget att bygga Haus Riehl i Potsdam-Neubabelsberg åt filosofen Alois Riehl. 1912 öppnade han eget kontor i Berlin.

I början av 1920-talet ritade han ett skyskrapsprojekt i glas för Friedrichstraße i Berlin. 1927 var han konstnärlig ledare för Deutscher Werkbunds utställning Die Wohnung i Stuttgart, där ett helt bostadsområde byggdes: Weissenhofsiedlung. Enligt Weissenhofmuseum ritade 17 arkitekter 33 byggnader, som 500 000 besökare såg under fyra månader. Mies eget bidrag var ett flerbostadshus med ursprungligen 24 lägenheter. Under samma år byggde han två villor i Krefeld åt vännerna Hermann Lange och Josef Esters, båda verksamma i stadens sidenindustri.

I Stuttgart ansvarade Lilly Reich för utställningsavdelningarna i stadens centrum, och tillsammans med Mies gestaltade hon en glashall. De hade träffats i mitten av 1920-talet och arbetade tillsammans från 1927 till hans emigration 1938. Reich hade egen ateljé och hade 1920 blivit den första kvinnan i Deutscher Werkbunds styrelse. Inför världsutställningen i Barcelona utsågs hon 1928 till konstnärlig ledare för den tyska avdelningen, och från 1932 undervisade hon vid Bauhaus.

1930 tog Mies över Bauhaus i Dessau. Hannes Meyer hade avskedats den 1 augusti, och Mies kom på Gropius rekommendation, med uppdraget att avpolitisera skolan. Det räckte inte. Den 22 augusti 1932 beslöt Dessaus stadsfullmäktige på NSDAP:s begäran att stänga Bauhaus. Mies drev skolan vidare som privat institut i en fabriksbyggnad i Berlin-Steglitz, tills Gestapo förseglade lokalerna den 11 april 1933. Den 20 juli samma år beslöt lärarkollegiet att upplösa Bauhaus.

Haus Lemke i Berlin, som han ritade medan skolan ännu fanns, blev hans sista projekt före emigrationen. 1938 flyttade han till Chicago, där Armour Institute of Technology hade rekryterat honom som chef för arkitekturutbildningen. Från Bauhaus tog han med sig lärarna Ludwig Hilberseimer och Walter Peterhans. 1940 gick institutet samman med Lewis Institute och blev Illinois Institute of Technology, IIT, och Mies ledde utbildningen i tjugo år, till 1958. Han bodde kvar i Chicago resten av livet.

Designfilosofi

Mies arbetade med få element och ville att de skulle synas. Det gäller först rummen. Knoll beskriver Barcelonapaviljongen som ett brott mot konventionen att bygga rum som lådor i en låda: väggarna delar upp rummet utan att stänga in det. Tanken ledde honom till öppna, pelarfria rum, och Neue Nationalgalerie i Berlin är slutpunkten.

Det gäller också stommen. På Seagram Building i New York är bronsen på fasaden inte bärande. Den sitter där för att visa stommen bakom.

Mottot som följer honom, less is more, är äldre än han. Raden står i Robert Brownings dikt Andrea del Sarto från 1855, men Knoll och Thonet använder den fortfarande när de presenterar honom. Reduktionen gällde däremot inte materialen. Paviljongen i Barcelona är byggd i onyx, travertin och marmor, och Barcelona-stolen är maskinålderns form utförd som hantverk: Knoll handslipar och handpolerar ramen och kantar och knappar dynornas 40 läderrutor för hand, skurna ur en och samma hud. Det Mies sparade på var antalet delar, inte priset på dem.

Möblerna visar samma frihet i materialvalet. MR-stolarna från 1927 är av böjt stålrör, Barcelona- och Brno-stolarna av plattstål, och till Haus Lemke ritade han och Reich trämöbler, ett träslag per rum. Stålröret var ett verktyg bland flera, inte en princip.

Som lärare var han lika renodlad. Vid Bauhaus satte han arkitekturen i centrum, och när han kom till Armour Institute var hans första uppgift, enligt Mies van der Rohe Society, att rationalisera arkitekturutbildningen.

Centrala verk

MR 10 och MR 20 (1927)

MR 10 är en fribärande stol i böjt stålrör, alltså utan bakben, och MR 20 är samma stol med armstöd. Mies ritade dem 1927, samma år som Weissenhof, och Knoll beskriver formen som stålrörets svar på 1800-talets gungstolar i järn. Idén med en fribärande stålrörsstol knyts till nederländaren Mart Stam, vars stol dateras till samma tid, 1926–27.

De första exemplaren gjordes av Berliner Metallgewerbe Josef Müller i Berlin, i förnicklat och senare förkromat rör, med sits och rygg i läder, rotting eller duk. I november 1932 började Thonet tillverka MR 20. Stålröret blev ett av funktionalismens två bärande möbelmaterial. I dag tillverkar Knoll stolen som MR Chair, och Thonet har fortfarande hans fribärande stolar i sortimentet. Art Institute of Chicago och Victoria and Albert Museum i London har MR 20 i sina samlingar; V&A:s exemplar är tillverkat av Thonet mellan 1932 och 1940.

Barcelonapaviljongen (1929)

Paviljongen byggdes 1928–29 som Tysklands bidrag till världsutställningen i Barcelona. Lilly Reich var konstnärlig ledare för hela den tyska avdelningen, och Fundació Mies van der Rohe, som förvaltar paviljongen i dag, anger Mies och Reich som dess upphovspersoner. Byggnaden var ritad för den officiella mottagningen. Glas och stål ramar in de fyra stenslagen, och vid den lilla dammen står Georg Kolbes brons Gryning (Der Morgen), i dag som reproduktion.

Till paviljongen ritade Mies och Reich också en stol, den som i dag heter Barcelona-stolen. Fundació krediterar stolen till dem båda. Knoll, som enligt egen uppgift fick de exklusiva rättigheterna 1948, krediterar Mies ensam.

Paviljongen monterades ner 1930. Oriol Bohigas tog 1980 initiativ till en rekonstruktion, och arkitekterna Ignasi de Solà-Morales, Cristian Cirici och Fernando Ramos byggde upp den på den ursprungliga platsen 1983–1986. Fundació Mies van der Rohe grundades av Barcelona stad 1983.

Haus Lemke (1932–33)

Karl och Martha Lemke bad om ett litet och anspråkslöst hem. Mies ritade det 1932, medan han ledde Bauhaus, och huset i Berlin-Hohenschönhausen började byggas i augusti samma år. I mars 1933 var det klart för inflyttning. Möblerna ritade han tillsammans med Lilly Reich, och de är av trä, inte stålrör, med ett träslag per rum. De finns i dag i Kunstgewerbemuseum, en del av Staatliche Museen zu Berlin.

Huset fick sedan Berlins 1900-tal på köpet. Röda armén tog det i oktober 1945 och använde det som garage, och från 1960-talet disponerade Stasi det. 1977 blev det byggnadsminne, och efter restaureringen 2000–2002 är det konsthall under namnet Mies van der Rohe Haus. Bredvid paviljongen i Barcelona ser Lemke blygsamt ut, och det var meningen: beställarna ville ha ett litet hus.

Seagram Building (1954–1958)

På 375 Park Avenue i New York ritade Mies 38 våningar åt Joseph E. Seagram & Sons. Huset är cirka 157 meter högt och står 100 fot, ungefär 30 meter, in från gatan. I mellanrummet ligger ett torg i granit med två fontäner. Fasaden är av brons och mörkt glas. Arbetet var delat: Mies ansvarade för byggnaden, och Philip Johnson, medarkitekt, för inredningen, restaurangerna, entrétaket och belysningen. Seagram Building invigdes 1958, tjugo år efter att Mies kom till Chicago.

Neue Nationalgalerie (1962–1968)

Uppdraget från Västberlin kom 1962. Grundstenen lades i september 1965, och 1967 lyftes takets stålskiva hydrauliskt på plats. Båda gångerna var Mies där. Galleriet invigdes den 15 september 1968 och blev hans sista stora verk; han dog i Chicago elva månader senare. Under stålskivan finns den mest renodlade versionen av hans öppna, pelarfria rum. I dag hör Neue Nationalgalerie till Staatliche Museen zu Berlin, och 2015–2021 renoverades byggnaden.

Inflytande och arv

I Chicago är spåren tätast. Mies gjorde generalplanen för IIT:s utvidgade campus på 120 acres, knappt 50 hektar, och enligt Mies van der Rohe Society står 20 av hans byggnader där i dag, bland dem S.R. Crown Hall från 1956. I staden byggde han också 860–880 North Lake Shore Drive 1948–1951. Utanför Chicago, vid Fox River i Plano, ritade han Farnsworth House (1946–1951), en helgbostad åt njurläkaren Edith Farnsworth, som i dag ägs av National Trust for Historic Preservation.

Knoll tillverkar i dag Barcelona-serien (stol, pall, soffa och bord), MR-stolarna och Brno-stolen i två versioner, i plattstål och i stålrör. Kopplingen är också personlig: Florence Knoll studerade enligt Knoll för Mies i Chicago. Brno-stolen ritades för Villa Tugendhat i Brno, som Mies byggde 1928–1930 åt Greta och Fritz Tugendhat och som sedan 2001 står på Unescos världsarvslista. Thonet tillverkar hans fribärande stolar och barvagnen S 179.

Utmärkelserna kom i tät följd: RIBA:s Royal Gold Medal 1959, AIA Gold Medal 1960 och Presidential Medal of Freedom 1963, som president Lyndon B. Johnson överlämnade. Mies dog i Chicago den 17 augusti 1969.

Lilly Reich hade dött i Berlin 1947. Hennes över 800 skisser och ritningar överlevde i hans arkiv, som han skänkte till MoMA 1968, och 1996 gav museet henne en egen utställning, Lilly Reich: Designer and Architect. Kuratorn Matilda McQuaid skrev i museets pressmeddelande att Reich var avgörande för att den moderna utställningsgestaltningen lyftes till en konst och en disciplin. Barcelona-stolen och Lemke-möblerna kom till i samarbete med henne. Tillverkarna krediterar i dag Mies ensam, medan Fundació Mies van der Rohe och senare forskning tillskriver Reich en del av upphovet, och stiftelsen delar ut ett stipendium i hennes namn för jämställdhet i arkitekturen.

För den som köper i Sverige: Mies brukskonst är som huvudregel upphovsrättsskyddad till och med 2039, sjuttio år efter hans dödsår. Knoll stämplar ramen till Barcelona-stolen med sin logotyp och Mies signatur.