Sigvard Bernadotte – prinsen som blev industridesigner

Han föddes 1907 på Drottningholms slott, son till kronprinsen, barnbarnsbarn till drottning Victoria. Det var ett liv fullt av ceremoniella förväntningar. I stället valde han Köpenhamns silververkstäder och danska plastfabriker. Sigvard Bernadotte avsade sig sina prinsliga titlar 1934 för att gifta sig med en borgare, och använde sedan sex decennier åt att gestalta föremål som hamnade i miljontals hem – ett silverskedshandtag med parallella räfflor, en skål i melamin som fick sitt namn av en liten prinsessa, ett laminatmönster som prydde köken i nästan hela Sverige. Av alla livsval det kungliga blodets barn i hans generation kunde göra är hans troligen det mest bestående.

Bakgrund

Sigvard Oscar Fredrik Bernadotte hette han i dopet, hertig av Uppland. Uppväxten på de kungliga slotten gav honom tidigt tillgång till det formgivna, ceremoniladdade vardagslivet – porslin, bestick, uniformer, arkitektur – och det är lätt att se spåren av denna inblick i hans senare silversmedsverk. Men det var inte hovets estetik han ville återskapa. Det var den moderna industrins.

Vägen dit gick via Uppsala universitets statsvetenskap och konsthistoria, sedan Tekniska skolan i Stockholm – nutidens Konstfack – där han gick dekorationslinjen 1930. Samma år hölls Stockholmsutställningen, Gunnar Asplunds genombrott för funktionalismen i Sverige. Bernadotte var tjugotre år och formades direkt av den rörelsen: form ska följa funktion, material ska väljas för sin lämplighet, inte sin ståt. Den insikten bar han med sig resten av livet.

Karriären tog en ovanlig omväg. Tidigt 1930-tal reste han till München för att studera scenografi och teaterdekoration; sedan vidare till Berlin, där han arbetade som regiassistent vid filmbolaget UFA. År 1937 var han teknisk rådgivare för MGM-filmen The Prisoner of Zenda i Kalifornien – en film som just handlade om kungliga intriger, en detalj som inte saknar ironi. Men den professionella filmindustrins visuella arbete befäste hans öga för hur ett objekt ser ut i rörelse, hur ljus faller mot en yta.

Kontraktet med silversmeden Georg Jensen tecknades i december 1930 och hävdes aldrig. Bernadotte anknöt till det danska hantverkshuset och fick där sin formgivarlärlingtid under en tid då skandinavisk modern just höll på att formulera sig som ett eget formspråk. På 1940-talet blev han konstnärlig chef vid Georg Jensen i Köpenhamn. Det var en titel som passade honom bättre än hertig.

Det personliga priset för frihetsvalet var reellt. Giftermålet med Erica Patzek i London den 8 mars 1934 kostade honom titeln och arvsrätten till den svenska tronen. Han gifte sig ytterligare två gånger – med Sonja Robbert 1943, med vilken han fick sonen Michael, och med Marianne Lindberg 1961, som han förblev gift med till sin död. Titeln greve av Wisborg fick han 1951 av storhertiginnan av Luxemburg: en kontinental upprättelse, om inte en svensk.

Designfilosofi

Det finns ett ord som återkommer när Bernadottes formgivning beskrivs: stringent. Inte asketisk, inte kall – men aldrig överbelastad. Linjerna är rena, ytorna får tala, ornamentiken reduceras till det som materialets logik kräver. De karakteristiska parallella räfflorna längs kanterna av hans Bernadotte-bestick är ett exempel: de är inte dekoration i traditionell mening utan ett greppselement, en respons på hur fingrar faktiskt håller ett skaft.

Bernadotte arbetade i silver, keramik, glas, stålplåt, plast och textil. Det är ett brett spektrum, och det är avsiktligt. Hans generation av formgivare – de som kom till skandinavisk modern via funktionalismen och sedan klev ut ur hantverkstraditionen mot industriproduktionen – förstod att det nya materialets tid var inne. Melamin, ABS-plast, högtryckslaminat: material som inte hade några hantverkstraditioner bakom sig och som krävde att formgivaren tänkte funktionellt från grunden.

1949 grundade Bernadotte tillsammans med den danske arkitekten Acton Bjørn designbyrån Bernadotte & Bjørn Industridesign A/S i Köpenhamn. Det var Skandinaviens första självständiga konsultbyrå för industridesign, modellerad på det amerikanska ”consultant design”-mönstret – en ny affärsmodell där formgivaren inte anställdes av en tillverkare utan sålde sin kompetens oberoende till flera uppdragsgivare. Byrån hade vid decennieskiftet arton anställda med internationell rekrytering från USA och Storbritannien, och den fungerade de facto som en designskola för en hel generation skandinaviska formgivare. En av de första medarbetarna, anställd 1951, var Jacob Jensen – som gick vidare och definierade Bang & Olufsens formspråk under decennierna som följde.

Bernadottes ställning i den internationella designvärlden befästes när han valdes in i ICSID:s – International Council of Societies of Industrial Design – styrelse 1957, och han var organisationens president 1961–1963. Samma år var han med och grundade SID, Föreningen Svenska Industridesigners. Det var en person som förstod att design inte bara var ett yrke utan en infrastruktur.

Centrala verk

Bernadotte-besticken för Georg Jensen (ca 1938–1939)

Bestickserien är Bernadottes mest kända bidrag till Georg Jensen och ett tidigt exempel på hur funktionalismen tog sig in i bordssilver. Handtagen är runda och bekväma, skaftkanternas parallella räfflor ger grepp utan att kännas tillkrånglade. Kungen av Danmark, Christian X, valde serien som hovsilver – ett erkännande som fick avsevärda marknadskonsekvenser. Originalet göts i sterlingsilver; nutida produktion finns i både sterling och rostfritt stål. Georg Jensen säljer serien fortfarande, oförändrad mot ursprungsritningen, och har utvidgat Bernadotte-linjen med kanna, termos, porslin och glas. Det är sällan en silverservisserie håller aktiv produktion i mer än åttio år.

Bukowskis auktionskatalog anger designåret 1938 för specifika objekt; Georg Jensens egna produktsidor anger 1939 som introduktionsår. Mest sannolikt är att arbetet påbörjades 1938 och serien lanserades 1939.

Margrethe-skålen för Rosti (1950/1954)

Utgångspunkten var praktisk till gränsen av det prosaiska: Rosti A/S i Danmark ville ha en skål som inte stänkte, hade en bra hällpip och ett handtag som faktiskt gick att hålla i. De genomförde konsumentundersökningar med hemmafruar och fick en lista på krav. Bernadotte & Bjørn fick uppdraget att lösa dem i form.

Skålen designades 1950 men fick inte sitt namn förrän 1954, när Bernadotte fick det danska hovet att godkänna att den kallades Margrethe – efter hans syskonbarn prinsessan Margrethe, som sedermera blev drottning Margrethe II av Danmark. Formen är stapelbar, bottnen har halkskydd, pipen är precis nog för att hälla smält smör utan att tappa. Material: melamin, robust nog för professionellt bruk.

Mer än 25 miljoner exemplar har sålts globalt. Skålen ingår i samlingarna på Museum of Modern Art i New York. Den produceras fortfarande av Rosti i ett brett sortiment av färger och storlekar. Det är svårt att tänka sig ett mer konkret bevis för att ett väldefinierat krav och ett välgenomtänkt formspråk håller längre än moden.

Virrvarr för Perstorp AB (1958)

Det abstrakta, slumpmässigt utspridda mönstret av svarta streck på vit botten – eller vice versa – är för en viss generation av svenskar lika inbyggt i minnets köksbild som doften av lingonsylt. Bernadotte formgav Virrvarr 1958 för Perstorp AB i högtryckslaminat (HPL). Produktionen startade ca 1960 och mönstret nådde sin höjdpunkt runt 1965, då det prydde köksbord, skärbrädor, bänkskivor och fönsterbräden i det statliga bostadsprogrammets lägenheter. Det var mid-century modern i dess folkhemsvariant: inte museal elegans utan robust, reproducerbar, tvättbar vardag.

Perstorp producerade Virrvarr till 1991. Nationalmuseum förvärvade 2016 ett bord med Virrvarr-platta (NMK 355/2016) – ett beslut som markerar att mönstret nu befinner sig på den kulturhistoriska sidan av gränsen. Formica Group, som äger Perstorp-varumärket för laminat, har återlanserat mönstret i modern produktion.

Facit TP1 / Privat (ca 1957–1958)

AB Facit var ett av Sveriges ledande kontorsmaskinsföretag och ville ha en portabel skrivmaskin med en estetik som inte såg ut som den kom från ett kontor. Bernadotte & Bjørn ritade Facit TP1 – i Sverige marknadsförd som ”Privat” – i helmetall med kulören ”Viking grey” och en matt finish. Formgivningen är streamlined och modernistisk, med ett avancerat rörsystem för vagnsupphängningen och gedigen konstruktion. I USA prissattes den 1961 till 109,50 dollar.

Maskinen fick uppmärksamhet internationellt och såldes på exportmarknader utanför Sverige. Facit lade ner sin verksamhet och maskinen produceras inte längre – den lever nu på samlarmässor, där ”Privat” i gott skick fortfarande byter ägare.

Röda Clara för NilsJohan (1966)

Konservöppnaren Clara lanserades av NilsJohan AB 1948; en röd version, Röda Clara, kom 1956. 1966 fick Bernadotte uppdraget att modernisera och bredda produkten. Hans version tillverkades i ABS-plast och erbjöds i ett brett spektrum av färger – vit, lime, brun, blå, grön, orange, gul, beige och grå – utöver den klassiska röda. Det är ett litet föremål med ett exakt grepp och en lösning på ett problem som inte behöver mer form än den har. Röda Clara ingår i Museum of Design in Plastics samling vid Bournemouth University i England och räknas idag som en designklassiker i sin kategori.

Inflytande och arv

Bernadottes direkta intellektuella arv är byrån Bernadotte & Bjørn. Den fungerade inte bara som uppdragsgivare utan som utbildningsinstitution för en hel generation skandinaviska industriformgivare. Jacob Jensen gick därifrån till en karriär som formade Bang & Olufsens ljudutrustning i decennier. Byrån samarbetade med SAS – Scandinavian Airlines System – och formgav boardingserviceprodukter; ett föremål från det samarbetet finns i Nasjonalmuseets samling i Oslo. Den ambulerande utställningen ”Design in Scandinavia” 1954–1957, där Bernadotte & Bjørns verk ingick, besökte tjugosju städer i USA och Kanada och var den viktigaste samlade introduktionen av nordisk formgivning för den nordamerikanska publiken – den bidrog till att etablera det varumärke som fortfarande kallas skandinavisk design.

Bernadottes museirepresentation är bred och faktabaserat intressant: Margrethe-skålen i MoMA i New York, Virrvarr-bordet i Nationalmuseum i Stockholm, föremål i Nasjonalmuseet i Oslo. Det är tre av världens ledande designsamlingar, och tre radikalt olika objekt – silver, melamin, laminat – som alla bär hans signatur.

1961–1963 var han president för ICSID, den internationella organisationen för industridesignsocieteterna, vilket placerade honom som Skandinaviens officiella röst i den globala designdebatten under några avgörande år. 1961 var han också med och grundade Föreningen Svenska Industridesigners. Det var inte en karriär som stannade vid ritbordet.

Han tilldelades Prins Eugens medalj 1997, det svenska kulturlivets erkännande av ”framstående konstnärliga insatser”. I november det året var han nittio år. Han dog den 4 februari 2002, nittiofyra år gammal, och begravdes på Kungliga begravningsplatsen i Hagaparken. Titeln han föredrog – Prins Sigvard Bernadotte – erkändes aldrig officiellt. Formgivningen han lämnade efter sig behöver inget officiellt erkännande.

Fakta