Juicy Salif – Starcks provocerande citruspress

Ställ ett glas under de tre spretande benen, pressa en halv citron mot det räfflade huvudet och se saften rinna rakt ner – i teorin. I praktiken droppar en del vid sidan om, kärnorna följer med, och aluminiumet fläckas av syran. Ändå står Juicy Salif i köket hos hundratusentals människor och i den permanenta samlingen på MoMA. Philippe Starck ritade den för italienska Alessi, och pressen lanserades 1990: en spegelblank citruspress i gjuten aluminium som mest av allt liknar en bläckfisk på höga ben. Starck har själv sagt att den inte är gjord för att pressa citroner, utan ”för att starta samtal”.

Designbakgrund

Historien börjar vid ett restaurangbord. Philippe Starck, den franske designern född 1949, satt på en ö i Italien – oftast anges Capraia utanför Toscanas kust – och åt bläckfisk. När han pressade citron över tallriken började han teckna på pappersunderlägget framför sig. Formen som växte fram, från vänster till höger, var en bläckfisk vars ben sträckte ut sig till tre höga, böjda stöd. Skissen tillkom några år innan pressen nådde marknaden; Alessi, Victoria and Albert Museum och Metropolitan Museum anger konsekvent 1990 som året då Juicy Salif designades och gick i produktion.

Starck skickade det nedkladdade underlägget till Alberto Alessi. Alessi har berättat att han fick ”en servett med obegripliga märken och skisser”, och underlägget arkiveras idag i företagets eget designmuseum. Alessi hade väntat sig ett förslag på ett helt annat föremål och fick istället en citronpress. Att det ändå gick i produktion passade en tydlig linje hos företaget: under 1980- och 90-talet anlitade Alessi internationella stjärndesigner för att förvandla vardagens köksredskap till kulturobjekt och samtalsämnen.

Konstruktion och material

Juicy Salif är gjuten i ett enda stycke aluminium och därefter spegelpolerad tills ytan blir blank som krom. Under de tre benen sitter små fötter i nylon – polyamid – som skyddar bänkskivan från repor och håller pressen stadig. Tillverkningen sker genom formgjutning (die casting) följd av polering; de första exemplaren göts i Crusinallo i Omegna i norra Italien. Idag anger Alessi att produkten tillverkas i Vietnam men designas, utvecklas och kvalitetskontrolleras i Italien.

Formen är lika enkel att beskriva som svår att glömma. Överst sitter ett koniskt, räfflat huvud – där citronen pressas – som smalnar av nedåt och delar sig i tre smäckra, böjda ben. Silhuetten är en bläckfisk vars armar förlängts till orimlig höjd. Objektet mäter omkring 29 centimeter på höjden (Victoria and Albert Museum anger 29,2 cm) och ungefär 14 centimeter i diameter. Benen är höga nog att ett vanligt dricksglas får plats under presshuvudet, så att saften rinner direkt ner i glaset utan sil eller uppsamlingsskål.

Standardversionen i polerad aluminium har tillverkats oavbrutet sedan 1990, men den har fått sällskap av flera specialutgåvor. En antracitgrå version tillverkades mellan 1991 och 2004. Till tioårsjubileet år 2000 kom en guldpläterad utgåva, individuellt numrerad i en upplaga om 9 999 exemplar och levererad med en uttrycklig varning: den får aldrig användas med riktig frukt, eftersom syran fräter på guldytan. Senare följde en jubileumsutgåva 2015, en förstorad Juicy Salif XXL, och 2021 begränsade konstnärsutgåvor i bland annat brons inom Alessis samling 100 Values.

Funktion och användning

Som citruspress är Juicy Salif en tvivelaktig affär, och det är själva poängen. De tre höga benen lämnar plats för ett glas, men eftersom presshuvudet saknar sil följer kärnor och fruktkött med ner i saften. En del av saften rinner dessutom längs benen istället för ner i glaset. Att pressa en citron blir en liten föreställning snarare än ett effektivt köksmoment.

Aluminium reagerar med citronsyra. Lämnar man saft kvar på ytan kan den fläckas och ge en metallisk bismak, vilket gör pressen till ett föremål man helst diskar för hand och torkar direkt efter användning. Diskmaskin och kvardröjande syra är dess fiender. Guldutgåvan tål över huvud taget ingen kontakt med frukt.

I praktiken lever de flesta exemplar sitt liv på en bänk eller hylla, som blickfång snarare än redskap. Det är i den rollen pressen fungerar bäst: 29 centimeter blank aluminium som drar blicken och, precis som Starck önskade, får ett samtal att börja.

Plats i designhistorien

Få bruksföremål har diskuterats så flitigt i designteorin som Juicy Salif. Den är ett av postmodernismens tydligaste exempel på en produkt som medvetet sätter uttryck och samtalsvärde före funktion. Alberto Alessi har beskrivit att pressen ”medvetet driver med idén att form ska följa funktion”. Objektet pryder omslaget till Donald Normans bok Emotional Design och återkommer i undervisning och debatt som skolexempel på spänningen mellan funktionalism och känslomässig design.

Pressen är också den mest kända frukten av Alessis strategi att låta stjärnarkitekter rita köksredskap. Under samma period tog Michael Graves och Aldo Rossi fram vattenkokare och kaffekannor för företaget, men det var Starcks citruspress som blev den mest omtalade – och mest omstridda – av dem alla.

Museerna har tagit ställning. Juicy Salif finns i de permanenta samlingarna på Museum of Modern Art och Metropolitan Museum of Art i New York, på Victoria and Albert Museum i London – dit ett exemplar skänktes anonymt 2016 – samt på Art Institute of Chicago och Museum of Fine Arts i Houston. Kommersiellt blev pressen snabbt en storsäljare för Alessi; fram till 2003 ska mer än en halv miljon exemplar ha sålts.

Idag tillverkas standardversionen fortfarande av Alessi och kostar omkring 90 euro. Den är massproducerad och har därför lågt värde på andrahandsmarknaden, medan de numrerade guld- och bronsutgåvorna är samlarobjekt som handlas på auktion. Ett äkta exemplar bär märkningen Alessi och Starck och produktkoden PSJS; guldutgåvan är numrerad upp till 9 999.

Fakta