Superleggera – Pontis stol som väger 1,7 kilo

Superleggera väger 1,7 kilo, lätt nog att lyfta med ett finger. Gio Ponti behövde nästan tio år för att komma dit: från en målad askstol 1949, via Leggera 1951, till stolen som Cassina satte i produktion 1957 och har tillverkat utan avbrott sedan dess i Meda, norr om Milano. Benen har triangulärt tvärsnitt och är som mest 18 millimeter breda. Ramen hålls ihop utan en enda skruv. Namnet betyder superlätt, och det är ingen reklamformulering utan en måttuppgift. 1957 nominerades stolen till Compasso d’Oro. 2024, sextiosju år senare, fick den priset för produktens livsverk.

Designbakgrund

Förebilden fanns redan. Chiavari-stolen, chiavarina, kommer från kuststaden Chiavari i Ligurien: en lätt trästol med vävd sits som gärna beskrivs som uråldrig folklig tradition. V&A påpekar att den i själva verket är en uppfinning från 1800-talet. Det var den stolen Ponti började skala av.

1949 lät han den milanesiske möbelsnickaren Giordano Chiesa bygga en målad askstol med vinklad rygg, vävd rottingsits och benspetsar klädda i mässing. Enligt V&A blev den grunden för modell 504, en liten karmstol som Cassina gjorde till förstaklassmatsalarna på oceanångaren Conte Grande. 1951 gick nästa version i produktion hos Cassina: modell 646, Leggera, som visades på Triennalen i Milano samma år. I tidskriften Domus beskrev Ponti i mars 1952 den då namnlösa stolen som en stol ”utan adjektiv” – en sedia-sedia, en stol-stol. Vanlig, lätt och prisvärd.

Han ville ändå längre. Ponti bad Cassina göra Leggera ännu tunnare, och uppgiften hamnade hos firmans förste snickare, Fausto Redaelli. Umberto Cassina, som tillsammans med brodern Cesare hade tagit över familjeföretaget 1927, sa enligt V&A att Superleggera inte hade kunnat finnas utan Redaelli. Företaget hette då Figli di Amedeo Cassina – Amedeo Cassinas söner – och hade arbetat med Ponti sedan 1940-talet.

Källorna är oense om när ritningen var klar. Montreal Museum of Fine Arts daterar stolen till 1955 och Christie’s till omkring 1955–1957, medan V&A, Metropolitan Museum och MoMA anger 1957. Det året är säkert på ett annat sätt: 1957 började Cassina tillverka modell 699, och stolen ställdes ut på XI Triennalen i Milano. Samma år nominerades den till Compasso d’Oro.

Konstruktion och material

Ramen är massiv ask. Benens triangulära tvärsnitt, på det bredaste stället 18 millimeter, skiljer dem från Leggeras nästan runda ben. För att så lite trä ska bära har Superleggera två tvärslåar på varje sida. Ramen har varken skruvar eller synliga beslag. V&A beskriver ramen på sitt exemplar från 1965 som dymlingsfogad.

Sitsen är tätt vävd i rotting. På V&A:s exemplar följer flätningen en kypert 2/2, två över och två under, och rottingen är spikad i sargerna utan borrhål. Flätningen täcker alla fyra sargerna helt. Det som syns av ramen är frambenens plana ovansidor, som sticker upp en aning och ligger i nivå med flätningen.

Vem som vävde sitsarna skiljer sig mellan källorna. V&A skriver att kvinnliga stolsflätare, impagliatrici, i Chiavaris inland gjorde det för hand. Domus skriver att stolen av kostnadsskäl aldrig tillverkades av hantverkarna i Chiavari, utan industriellt i Meda. Säkert är att ramarna massproducerades i Cassinas fabrik i Meda, i Brianza. Där görs stolen fortfarande, i Cassinas träavdelning, märkt MedaMade.

En nytillverkad stol är 41 centimeter bred, 45 djup och 83 hög, med sitthöjden 46 centimeter. Den väger 1,7 kilo. Äldre exemplar kan ha en annan sits: Metropolitan Museum anger syntetisk fiber för sitt exemplar, Montreal-museet cellofanrotting.

Cassina gör i dag stolen med rottingsits eller med stoppad sits i tyg eller läder. Ramen finns i naturlig ask och, enligt Cassinas konfigurator för den klädda stolen, i ask betsad i vitt, svart eller rött. Till 60-årsjubileet 2017 gjorde Cassina enligt Interni en numrerad upplaga på 60 exemplar med röd ram och sits klädd i en omarbetad version av Bertjan Pots textil Boxblocks.

Funktion och användning

Superleggera är en matstol, och V&A katalogiserar den som en sidostol med stegrygg. Lättheten märks i vardagen: stolen flyttas med en hand, och de smala benen tar lite plats för ögat runt ett bord. Ponti menade att den blir ännu lättare i halvmörker, eftersom den då ser ut att stå på bara två ben.

Sitthöjden har varierat genom åren. Den som vill blanda nya stolar med äldre bör mäta först: V&A:s exemplar från 1965 sitter 2,5 centimeter lägre än en nytillverkad stol.

Det största praktiska valet står mellan rotting och klädd sits. Rottingen är den ursprungliga sitsen och den som visar konstruktionen. Den klädda sitsen i tyg eller läder döljer flätningen men lämnar ramen som den är. Fler matstolar jämförs i guiden till designstolar för matplatsen.

Plats i designhistorien

V&A kallar Superleggera Pontis mest kända möbel och en av ikonerna i efterkrigstidens italienska design, uppskattad för att den är lätt både för ögat och i handen. Museet läser den som en modern tolkning av de hantverkstraditioner som italiensk design beundrades för på 1950-talet. Denver Art Museum ser stolen som slutpunkten på Pontis jakt på den lättaste möjliga stolen och pekar på samma strävan i hans arkitektur, bland annat fasaden på museets egen byggnad. Enligt både Interior Design och Interni räknade Ponti själv stolen till sina tre mästerverk, tillsammans med Pirelli-tornet i Milano och konkatedralen Gran Madre di Dio i Taranto.

Framgången kom fort. Enligt Domus publicerade Cassina redan i april 1960 en formell varning i tidskriften: Leggere och Superleggere var företagets exklusiva tillverkning och fick inte kopieras. Kopior och stolar ”i Superleggera-stil” finns kvar på andrahandsmarknaden.

En historia följer stolen överallt: att Ponti kastade den från fjärde våningen och att den studsade utan att gå sönder. Den återges i fackpress och hos många återförsäljare, men något brev, någon artikel eller arkivhandling som styrker den har inte gått att hitta. Den får stå som anekdot.

Om Compasso d’Oro 1957 går källorna isär. Domus och Montreal Museum of Fine Arts skriver att stolen vann. V&A och förteckningen från ADI Design Museums utställning Prendi posizione 2021, de tyngsta källorna i frågan, talar om nominering och hedersomnämnande, inte huvudpris. Priset stolen bevisligen fick kom den 20 juni 2024: Compasso d’Oro alla carriera del prodotto, vid prisets 70-årsupplaga på ADI Design Museum i Milano. Enligt Cassina var det företagets femte Compasso d’Oro sedan 1954.

Superleggera finns i samlingarna på MoMA, V&A, Metropolitan Museum of Art, Denver Art Museum och Montreal Museum of Fine Arts. Denver-museet köpte sitt exemplar på Christie’s i London 1996. Nationalmuseum i Stockholm äger ett exemplar tillverkat omkring 1990 (NMK 11/1993), som inte är utställt. Stolen hör till mid-century modern men har aldrig behövt någon renässans, eftersom Cassina aldrig slutade tillverka den. På Cassinas brittiska webbplats kostade den i oktober 2026 1 090 euro med klädd sits i tyg.

Vanliga frågor