Cassina – Pontis stolar och mästarnas möbler

Flera av Cassinas mest kända möbler är äldre än företaget. Charles Rennie Mackintosh ritade stolen Hill House 1 1902 och Gerrit Rietveld Red and Blue 1918. Le Corbusier, Pierre Jeanneret och Charlotte Perriand ritade sina stålrörsmöbler 1928, året efter att bröderna Cesare och Umberto Cassina tagit över familjens snickeri i Meda, norr om Milano. Cassina började tillverka dem först 1965 och 1973, på licens. Under samma tak växte ett annat Cassina fram: företaget som arbetade med Gio Ponti från 1940-talet och som har tillverkat hans Superleggera utan avbrott sedan 1957. Sedan 2005 hör Cassina till Poltrona Frau-gruppen, som i dag heter Haworth Lifestyle och ägs av amerikanska Haworth. Två företag i ett, alltså: tillverkare av egna klassiker och förvaltare av andras.

Företagshistoria

Snickarna i släkten Cassina fanns i Meda långt före företaget. Victoria and Albert Museum skriver att firman grundades i slutet av 1700-talet, och Vitra Design Museum att släkten varit möbelsnickare sedan åtminstone 1700-talet. 1927 tog bröderna Cesare och Umberto Cassina över verkstaden och gav den namnet Amedeo Cassina. På 1930-talet, enligt Vitra Design Museum 1935, blev namnet Figli di Amedeo Cassina – Amedeo Cassinas söner – och det stod kvar på etiketterna ännu på 1960-talet.

Enligt Vitra Design Museum gjorde firman först stolar och bord och sedan stoppade möbler i historiserande stilar. Beställningar från varuhuset La Rinascente och Mobilificio di Fogliano i början av 1930-talet gav större verkstäder, maskiner och de första formerna som inte lånade från äldre stilar. I Cassinas LC-katalog från 2014 kallas Cesare Cassina ”the first to start producing furniture in Italy on an industrial scale”. Det är företagets egen historieskrivning. V&A säger det försiktigare: Cassina gick över till industriell produktion på 1940-talet men behöll sina yrkesskickliga hantverkare.

Efter kriget kom fartygen. Cassina inredde italienska oceanångare, och för förstaklassmatsalarna på Conte Grande gjorde firman Gio Pontis karmstol 504. 1954, det första året Compasso d’Oro delades ut, fick Carlo De Carlis stol 683 priset. Tre år senare satte Cassina Superleggera i produktion.

Den 23 oktober 1964 skrev Cassina kontrakt om rätten att tillverka och sälja fyra modeller som Le Corbusier, Pierre Jeanneret och Charlotte Perriand hade ritat 1928. I september 1965 var LC1, LC2, LC3 och LC4 i produktion, och den 30 september annonserade företaget i Corriere della Sera: ”Da oggi in tutta Italia le quattro classiche poltrone di Le Corbusier disegnate nel 1928 prodotte ora in serie dalla Figli di Amedeo Cassina.” Från i dag i hela Italien, serietillverkade. Annonsen nämner bara Le Corbusier, och han hann inte läsa den: han dog i augusti 1965.

Starten var trög. Lanseringen ”became a subject of hot debate and the market did not respond well initially”, skriver Cassina i sin LC-katalog, och försäljningen tog fart först efter mitten av 1970-talet. Licensen växte ändå, enligt samma katalog till Amerika 1967 och hela världen 1971. 1968 öppnade Cassina sin första egna butik i Milano, ritad av Mario Bellini.

Från slutet av 1980-talet ägdes Cassina av utländska ägare, till sist franska Fimalac. I maj 2005 köpte Poltrona Frau hela företaget, med investmentbolaget Charme, där bland andra Luca Cordero di Montezemolo och Diego Della Valle fanns, i ryggen. 2014 köpte amerikanska, familjeägda Haworth 58,6 procent av Poltrona Frau Group, och gruppen lämnade Milanobörsen efter ett pliktbud. Sedan april 2025 heter den Haworth Lifestyle och samlar också bland andra Poltrona Frau, Zanotta och Cappellini. Luca Fuso är vd för Cassina och leder gruppens designdivision. Patricia Urquiola har varit art director sedan 2015. 2022 hade Cassina 352 anställda och två divisioner: Residential, och Custom Interiors, som inreder hotell och arbetar för bil-, lyx- och modebranschen.

Designsamarbeten

Gio Ponti är det äldsta namnet. V&A skriver att Cassina arbetat med honom sedan 1940-talet, och Vitra Design Museum kallar honom firmans första konstnärliga rådgivare. Samarbetet hängde ihop med fartygsinredningarna – Ponti ritade bland annat förstaklassalongen på Andrea Doria – och gav Leggera 1951 och Superleggera 1957. Den senare hade enligt Umberto Cassina, som V&A återger, inte kunnat finnas utan firmans förste snickare Fausto Redaelli. Ponti ritade också utställningsrummet Sala Espressioni hos Ideal Standard i Milano, där LC-kollektionen visades hösten 1965. Han dog 1979. Cassina tillverkar fortfarande båda stolarna och lanserade 2022 nya Ponti-produkter, bland dem Leggera Outdoor i rostfritt stål.

Le Corbusier, Pierre Jeanneret och Charlotte Perriand gav Cassina dess mest kopierade möbler. Stålrörsmöblerna från 1928 tillverkades från 1930 av Thonet. 1959 gav galleristen Heidi Weber i Zürich ut en liten upplaga, gjord av lokala hantverkare, och införde beteckningen LC. 1964 lät hon enligt Cassinas katalog Cassina ta över tillverkningen. Enligt samma katalog hade möbelföretaget Gavina tackat nej, eftersom möblerna krävde för mycket handarbete och svetsning. I dag kontrolleras kollektionen av Fondation Le Corbusier och arvingarna efter Perriand och Jeanneret. Perriand arbetade själv med Cassina från 1978 till sin död 1999, därefter dottern Pernette Perriand. Cassina krediterar alla tre för LC1–LC6 och LC10-P, Perriand ensam för LC7, LC8 och LC9 och Le Corbusier ensam för trämöblerna LC14–LC17 från 1950-talet.

I Maestri, mästarna, är Cassinas namn på de licensierade återutgåvorna. Arkitekten Filippo Alison, som Domus 2009 kallade samlingens kurator, började arbeta med metoden 1972. 1973 kom Gerrit Thomas Rietvelds Red and Blue och Charles Rennie Mackintoshs Hill House 1, och Cassina daterar samlingen till det året. 1986 startade Frank Lloyd Wright Foundation ett reproduktionsprogram med Cassina. Enligt The Christian Science Monitor byggde Cassina 20 fullskalemodeller, sju valdes ut, och den första serien – fem stolar och två bord ritade 1908–1949 – såldes ”licensed, signed, and numbered” via den amerikanska partnern Atelier International. Royaltyn gick till stiftelsen, för Taliesin. Den svenska länken är Gunnar Asplund, vars fåtölj Senna Cassina gjorde i mycket liten upplaga 1983. Jubileumsboken ”Echoes, Cassina. 50 Years of I Maestri” (Rizzoli 2024) räknar fjorton mästare.

Med Vico Magistretti och Mario Bellini, båda hos Cassina från 1960-talet enligt Vitra Design Museum, fick företaget en egen samtid vid sidan av Ponti. Magistrettis Maralunga kom 1973. Bellini ritade butiken i Milano 1968 och stolen Cab 1977, och Cassina stödde hans konceptbil Kar-a-sutra 1972. Afra och Tobia Scarpa ritade fåtöljen Soriana 1970. Vitra Design Museum räknar också in Franco Albini och Ico Parisi på 1950-talet och Gaetano Pesce och Paolo Deganello på 1970-talet. Pesces soffa Tramonto a New York från 1980 och fåtöljen Feltri från 1987 är båda gjorda av Cassina.

Sedan 2015 leder Patricia Urquiola arbetet som art director. Till 90-årsjubileet renoverade hon huvudkontoret i Meda, som Dezeen visade 2017. Bland de samtida formgivare som Cassina själv lyfter fram finns Antonio Citterio, Ronan och Erwan Bouroullec, Michael Anastassiades, Piero Lissoni, Philippe Starck, Formafantasma, Bodil Kjær och Virgil Abloh, vars Modular Imagination kom 2022.

Designfilosofi och formspråk

Cassina beskriver sin filosofi så här: ”Cassina’s philosophy combines the icons of the Modern Movement with contemporary creativity …” Det är en exakt beskrivning av katalogen. På ena sidan I Maestri, på den andra Urquiola och Bouroullec, sedan 2019 visade tillsammans under rubriken The Cassina Perspective.

Två punkter i företagets värdelista säger mer än filosofin. Den ena lyder ”Absence of screws and nails in the carpentry workshop”, och den går att kontrollera på möblerna. Superleggeras ram hålls ihop utan skruv, Red and Blue har ingen metall alls, och i Wrights Barrel är fogarna tagna ur samma massiva trä. Den andra lyder ”Respect of accuracy and authenticity in the reissue of great icons”. Inför en återutgåva går Cassina igenom ritningar, skisser, prototyper och dokument, som företaget har ensam tillgång till, och stämmer av med arvingar och medarbetare. Nya material och tekniker får användas om upphovspersonens avsikt står kvar. Enligt LC-katalogen från 2014 förkromas LC-möblerna med trivalent krom, och kuddarna stoppas med polyuretan och dun.

Tanken fanns redan vid starten. I katalogen 1965 beskrev Bruno Alfieri LC-möblerna som ritade 1928 för dagens och morgondagens värld.

Materialen följer de två spåren. I snickeriet massivt trä – ask, körsbär, valnöt, ek och bok – med hantverksfogar; i LC-serien förkromat eller lackerat stålrör; i klädseln läder och tyg. Tillverkningen ligger i två fabriker, i Meda och Lentate, och enligt Cassina kom 88 procent av råvaror, emballage och halvfabrikat från lokala leverantörer 2022.

Någon enhetlig stil ger det inte. Pontis och De Carlis stolar hör till italiensk mid-century modern, LC-möblerna till funktionalismens stålrör och Mackintoshs Hill House 1 till sekelskiftet. Det som håller ihop sortimentet är hantverket i Meda och respekten för ritningen, inte formen.

Centrala produkter

Stol 683 (Carlo De Carli) fick Compasso d’Oro 1954, det första året priset delades ut. Enligt Politecnico di Milano går den att ta isär helt; den är byggd i massiv ask med formböjd plywood.

Superleggera (1957, Gio Ponti) väger 1,7 kilo och har tillverkats utan avbrott sedan 1957. Ramen i massiv ask hålls ihop utan skruv, och sitsen är vävd i indisk rotting. 2024 fick den Compasso d’Oro alla carriera del prodotto, priset för en produkts livsverk.

LC1, LC2, LC3 och LC4 (1928, Le Corbusier, Pierre Jeanneret och Charlotte Perriand; Cassina sedan 1965) är de fyra modellerna i kontraktet från 1964: Fauteuil à dossier basculant med vipprygg, Fauteuil Grand Confort i liten (LC2) och stor modell (LC3), och liggstolen Chaise longue à réglage continu. Ramarna är förkromat eller lackerat stålrör.

Soriana (1970, Afra och Tobia Scarpa) fick enligt Cassina Compasso d’Oro samma år, ”for the complexity of its image achieved with constructive and technical means of remarkable simplicity and consistency”. 2022 gjorde Cassina en specialupplaga klädd i jeanstyg.

Red and Blue (modell 635, 1918, Gerrit Thomas Rietveld; Cassina sedan 1973) hålls ihop av trädymlingar och tappar. Cassinas produktblad visar med en röd ring var märkningen sitter: under sitsen.

Hill House 1 (modell 292, 1902, Charles Rennie Mackintosh; Cassina sedan 1973) ritades för sovrummet i Hill House i Helensburgh, sjuttioen år innan Cassina började tillverka den.

Maralunga (1973, Vico Magistretti) gav enligt Cassina företaget dess tredje Compasso d’Oro, 1979.

Cab (modell 412 och 413, 1977, Mario Bellini) finns i Brooklyn Museums samling. 2022 kom kontorsversionen Cab Office i Cassina Pro, företagets kollektion för kontor och hotell.

Senna (1925, Gunnar Asplund; Cassina 1983) ritades för Sveriges paviljong på Parisutställningen och fick namnet av Asplunds tävlingsmotto, ”Vers la Seine”. Originalet finns på Nordiska museet. Cassinas upplaga från 1983 var mycket liten.

Barrel (modell 606, Frank Lloyd Wright) ritades 1937 utifrån ett projekt från 1904. Cassina började tillverka den 1986, samma år som Wright-licensen kom: 37 delar i massiv körsbär, finishen gjord för hand.

Köpguide och äkthetskontroll

Cassina säljer själv i egna butiker – den första öppnade i Milano 1968 – och sedan 2022 i en egen nätbutik i Italien, Frankrike, Tyskland, Österrike och Benelux. Sverige ingår inte. Här går köpet via återförsäljare, och det lönar sig att fråga om butiken är auktoriserad av Cassina. Enligt LC-katalogen från 2014 ger Cassina tio års garanti på stomme, förkromning och lack för LC2, LC3 och LC4 köpta från den 1 maj 2010. Fel anmäls till en auktoriserad Cassina-återförsäljare, som skickar ärendet vidare till Cassina. Kontrollera att villkoren fortfarande gäller.

En ny I Maestri-möbel känns igen på märkningen. Enligt Cassinas LC-katalog är varje möbel i samlingen outplånligt märkt med tre saker: upphovspersonens signatur, som ägs av arvingarna och är upplåten enbart till Cassina, logotypen Cassina I Maestri och ett löpnummer. Samma nummer står på ett certifikat som anger material, konstruktion, designår och produktionsår. På LC2, LC3 och LC4 står dessutom namnet Cassina synligt på metallramens nedre del. Katalogen markerar med en röd ring var på varje modell märkningen sitter.

Äldre Cassina-möbler utanför I Maestri har en etikett. På V&A:s Superleggera från 1965 sitter den på insidan av ryggens tvärslå: ”Figli di Amedeo Cassina, Meda”, med ett orange C runt ett mindre a. Asplunds Senna från 1983 är märkt Cassina och numrerad. Exemplaret med nummer 0031, enligt familjetraditionen det första i upplagan och en gåva från Cassina till Hans Asplund, klubbades på Bukowskis den 19 november 2024 för 105 000 kronor mot ett utrop på 40 000–50 000.

Kopiorna är framför allt ett LC-problem. Enligt Cassinas katalog följde efterbildningar och förfalskningar på framgången från mitten av 1970-talet, och Fondation Le Corbusier tog över bevakningen av upphovsrätten. Hur långt skyddet räcker prövades i EU-domstolen. Den 17 april 2008 avgjordes mål C-456/06, Peek & Cloppenburg mot Cassina. Cassina hade den tyska licensen och stämde en klädkedja som hade italiensktillverkade LC-kopior i skyltfönstren och som sittmöbler i butiken. Domstolen fann att spridningsrätten bara kränks när äganderätten till en kopia överlåts. Att ställa ut kopiorna och låta kunderna sitta i dem var inget intrång.

Köper du begagnat: be om löpnumret och certifikatet, och leta upp märkningen där katalogen säger att den ska sitta. Saknas något av dem, fråga säljaren varför innan du betalar ett originalpris.