Charlotte Perriand – från stålrör till bambu

”Ici on ne brode pas de coussins.” Här broderar vi inte kuddar. Så svarade Le Corbusier, enligt hennes självbiografi, när Charlotte Perriand sökte arbete i hans ateljé i Paris hösten 1927. Det som fick honom att ändra sig var en bar. Hon hade byggt den i sin vindsbostad av material från bilindustrin och ställt ut den på Salon d’Automne samma höst. Hon stannade i tio år, och möblerna från 1928 bär i dag tre namn: Le Corbusiers, Pierre Jeannerets och hennes. Sedan gick hon vidare. Hon reste till Japan 1940 och lät göra en schäslong i bambu, ritade plywoodstolen Ombre där på 1950-talet och ägnade tjugo år åt skidorten Les Arcs i Savojen. Kvinnan som 1929 kallade metallen en revolution för möblerna satt elva år senare i Japan och arbetade i bambu.

Bakgrund

Charlotte Perriand föddes i Paris den 24 oktober 1903, i en familj av klädsömmare. 1920 kom hon som stipendiat till École de l’Union centrale des arts décoratifs, där hon studerade till 1925, bland annat för Maurice Dufrêne. ”Jag var stipendiat och skulle genom mitt arbete bidra till skolans anseende”, skriver hon i självbiografin Une vie de création (1998). Skolan lät henne representera den på den stora utställningen Exposition internationale des arts décoratifs 1925, där hon visade ett musikrum, en Salon de musique. I samma bok berättar hon om dagen då hon fick frågan vad hon tänkte göra i livet: ”Av trots svarade jag: arkitektur.”

Det var inredningen som först gav henne ett namn. I vindsbostaden vid place Saint-Sulpice byggde hon 1927 Bar sous le toit, baren under taket, i material som hon lånat från bilindustrin, och ställde ut den på Salon d’Automne. Kritikerna tog emot den väl. Baren fick Le Corbusier att ta tillbaka sitt nej, och hösten 1927 började hon i ateljén på 35 rue de Sèvres, som han drev tillsammans med kusinen Pierre Jeanneret. Där ansvarade hon för möbler och inredningsutrustning i tio år. Hon har själv beskrivit arbetsplatsen: ”Mitt i ateljén en ensam vedkamin. Inget eget, hemligt kontor. Posten lades på ett av ritborden. Alla kunde läsa den. På sommaren hörde man fåglarna sjunga, på vintern frös man ihjäl.”

1929 var hon med och grundade Union des artistes modernes, UAM, som ville ge modern komfort och god form i industriella material åt fler än ett fåtal. Under 1930-talet engagerade hon sig i folkfronten, Front populaire. Till Salon des arts ménagers 1936 gjorde hon La Grande Misère de Paris, ett omkring sexton meter långt fotomontage om bostadsnöden i staden, och till världsutställningen i Paris 1937 gjorde hon fotomontagen i jordbruksministeriets paviljong tillsammans med målaren Fernand Léger. Samma år lämnade hon rue de Sèvres.

1938 ritade hon med Pierre Jeanneret Refuge Tonneau, en åttakantig bergsstuga som kunde monteras ned. 1940 bjöd Japans handels- och industriministerium in henne som rådgivare i industriell formgivning, på förslag av arkitekten Junzō Sakakura, som själv hade arbetat i rue de Sèvres. Hon reste runt i landet med formgivaren Sōri Yanagi, och 1941 visade varuhusen Takashimaya i Tokyo och Osaka hennes utställning Sélection, Tradition, Création. Från Japan fortsatte hon till Indokina, där hon blev kvar till 1946 och träffade sin andre make, Jacques Martin.

Efter kriget arbetade hon med Ateliers Jean Prouvé. Till studenthusen Maison de la Tunisie och Maison du Mexique på Cité internationale universitaire de Paris gjorde hon 1952–1953 bokhyllor som Prouvés verkstad tillverkade; hyllan från Maison du Mexique, i trä, lackerat stål och präglad aluminium, finns i dag i Centre Pompidous samling. Från 1956 sålde Galerie Steph Simon på boulevard Saint-Germain hennes möbler, och från andra halvan av 1950-talet ritade hon interiörer åt Air France, bland annat i London, Tokyo och Paris. Hon dog i Paris den 27 oktober 1999, 96 år gammal, ett år efter att Une vie de création kommit ut.

Designfilosofi

1929 skrev Perriand en text i tidskriften The Studio under rubriken ”Wood or Metal?”. Svaret låg redan i frågan: ”Metal plays the same part in furniture as cement has done in architecture. It is a Revolution.” Metallen spelar samma roll för möblerna som cementen har gjort för arkitekturen. Argumenten var praktiska. Metallen är stark i förhållande till sin vikt, träet ruttnar och slår sig. Texten är funktionalismen i sin mest stridbara form, skriven samma år som stålrörsmöblerna från rue de Sèvres visades på Salon d’Automne.

Hennes uppdrag i ateljén gällde både möbler och équipement intérieur, inredningsutrustning, och det senare ordet säger mest om hur hon arbetade. Hon tänkte i bostäder, inte i enskilda föremål. När stålrörsmöblerna visades 1929 var det hon som hade formgett rummet runt dem. I självbiografin återkommer hon till förvaring som går att standardisera, från klädskåpet till pocketboken. Skåpet och hyllan var lika viktiga som stolen.

Materialet bytte hon. Under 1930-talet ritade hon prefabricerade bergsstugor som kunde monteras ned, med liten komfort och litet avtryck på platsen, och i Japan 1940–1941 mötte hon ett byggande där tomrummet hade ett värde, förvaringen låg mot väggen, rummen gick att ändra och måtten utgick från tatamimattan. Efter Japan arbetade hon i trä, bambu och plywood, och stålröret från 1929 blev en del av hennes historia snarare än hennes metod.

Det sociala följde med hela vägen. UAM ville ge god form åt många, fotomontaget 1936 handlade om bostadsnöden i Paris, och Les Arcs skulle göra fjällen tillgängliga för många. Centre Pompidou återger en mening av henne som sammanfattar hållningen: ”L’important ce n’est pas l’objet, mais l’Homme.” Det viktiga är inte föremålet, utan människan.

Centrala verk

Fauteuil pivotant (1927)

Den svängbara fåtöljen är Perriands egen. Hon ritade den 1927 för matsalen i bostaden vid Saint-Sulpice, innan hon kom till Le Corbusier, och visade den i en matsalsinredning på Salon des artistes décorateurs 1928 och på Salon d’Automne 1929. Den är byggd av förkromat stålrör och klädd i läder. Thonet tog upp den, och enligt Victoria and Albert Museum i London sålde Thonet drygt hundra exemplar 1930–1932. Museets eget exemplar tillverkades av Gebrüder Thonet i Frankenberg 1930–1933. Musée des Arts Décoratifs i Paris har ett exemplar från Thonet i Frankrike, daterat 1930 och med Thonetnumret B 302. V&A anger Perriand som ensam formgivare. Cassina säljer i dag fåtöljen i LC-serien under namnet LC7, med Le Corbusier och Pierre Jeanneret krediterade tillsammans med henne.

Fåtöljen B 301 och schäslongen B 306 (1928)

Ett år in i ateljén kom de möbler som Cassina i dag kallar LC1 och LC4. Fåtöljen B 301, Fauteuil à dossier basculant, har en rygg som vippar med den som sitter. Schäslongen B 306 har en ram av stålrör som vilar fritt på sin bas och kan ställas i vilken vinkel som helst. Båda är krediterade Le Corbusier, Pierre Jeanneret och Charlotte Perriand, av Museum of Modern Art i New York, av Musée des Arts Décoratifs och av tillverkaren. De är ateljéns gemensamma verk och bär alla tre namnen.

1929 visades serien på Salon d’Automne i Équipement intérieur d’une habitation, en interiör som Perriand formgav med väggar och tak i stål och glas och en fasad av glasblock. Thonet tillverkade möblerna på 1930-talet, B 306 från 1930, och B-numren är Thonets. 1934 gav Thonet en B 301 till MoMA. Cassina fick licensen 1964, medan Le Corbusier levde, och har tillverkat möblerna sedan 1965 – schäslongen som LC4.

Schäslong i bambu (1940)

I Japan gjorde Perriand om schäslongen från 1928. Versionen hon lät tillverka där 1940 är av bambu, ek, bok och aluminium i stället för stålrör, och Centre Pompidou kallar den ”Tokyo”. Den visades 1941 på Takashimaya i utställningen Sélection, Tradition, Création. 1985 skänkte Nihon Mingei Kan ett exemplar till Musée des Arts Décoratifs i Paris, där den har inventarienummer 55644. Det är samma liggande kropp och samma vagga på en bas, men byggd av material som växer. Schäslongen är mindre känd än sin förlaga i stålrör, och den visar tydligt hur Perriand arbetade efter 1937: en form från rue de Sèvres, översatt till ett annat land och ett annat hantverk.

Chaise Ombre (1954)

Ombre betyder skugga. Stolen började som en låg, stapelbar fåtölj i massivt trä som Perriand ritade 1953–54, när hon inredde makens tjänstebostad i Japan. Till sin utställning Proposition d’une synthèse des arts på Takashimaya i Tokyo, 1–10 april 1955, gjorde hon om den i böjd och betsad plywood och gav den namnet Ombre. Så beskriver Arthur Rüegg förloppet i Vitra Design Museums samling, där ursprungsfåtöljen finns. Utställningen visade också verk av Le Corbusier och Léger. Arton år efter att hon lämnat rue de Sèvres ställde hon alltså ut sina gamla kolleger, under sin egen rubrik. Ombre ritades 1954 och tillverkades av Tendo i Japan. Musée des Arts Décoratifs och Centre Pompidou har exemplar, och Cassina tillverkar den i dag som Ombra Tokyo.

Les Arcs (1967–1989)

Skidorten Les Arcs i Savojen tog tjugo år av Perriands yrkesliv. Projektet växte ur samarbetet mellan exploatören Roger Godino, Robert Blanc och henne. 1967 ledde hon det formgivarlag som Pierre Faucheux anslöt till, och 1968 ett kollektiv av arkitekter. Målet var att göra fjällen tillgängliga för många, och stationen planerades för 30 000 bäddar på tre platser. Arc 1600 öppnade julen 1968 och Arc 1800 1974; Arc 2000, som öppnade 1979, ritades av Bernard Taillefer. Till lägenheterna tog hon fram prefabricerade kök och badrum, Bloc cuisine och Bloc salle de bains (1975). Arc 1600 är sedan 2003 märkt Architecture contemporaine remarquable, den franska märkningen för anmärkningsvärd samtida arkitektur, med Godino och Perriand angivna som upphovspersoner. Det är hennes största verk till ytan, och det hänger ihop med bergsstugorna från 1930-talet: fritid i fjällen, för många, med det nödvändigaste.

Inflytande och arv

Hennes sista verk, enligt Centre Pompidou, stod i Paris. 1993, under en japansk kulturfestival, byggde hon ett tehus vid UNESCO: en stomme av bambu som bar ett segel av Mylar och rymde teceremonin. Hon var då nära nittio år.

LC-möblerna har funnits i produktion sedan 1965, men hennes egna möbler kom tillbaka senare. 2004 började Cassina ge ut en Charlotte Perriand-kollektion inom serien I Maestri, i samarbete med dottern Pernette Perriand-Barsac. Dottern och hennes make Jacques Barsac förvaltar arkivet, Archives Charlotte Perriand, och Barsac har sammanställt verkförteckningen Charlotte Perriand. L’œuvre complète i fyra band. Någon ateljé fördes inte vidare. Arvet består av ritningar, fotografier och de möbler som ges ut på nytt.

Museerna har hennes verk i samlingarna: Museum of Modern Art i New York, Musée des Arts Décoratifs och Centre Pompidou i Paris, Victoria and Albert Museum i London och Vitra Design Museum. Centre Pompidou gav henne en retrospektiv 2005–2006 och rekonstruerade där ett studentrum från Cité universitaire. På tjugoårsdagen av hennes död öppnade Fondation Louis Vuitton i Paris Le Monde nouveau de Charlotte Perriand (2019–2020), med en rekonstruktion av Bar sous le toit. Design Museum i London följde 2021 med Charlotte Perriand: The Modern Life, där lägenheten från 1929 byggdes upp igen.

Hösten 2025 gav Saint Laurent ut begränsade upplagor av fyra av hennes möbler, som visades på Galerie Patrick Seguin i Paris, bland dem gästfåtöljen från Indokina 1943 och soffan till den japanske ambassadörens residens i Paris 1967. Nittioåtta år efter att Le Corbusier hade skickat bort henne från rue de Sèvres visades hennes möbler alltså av ett modehus, under hennes eget namn.