Sven Markelius – funkisarkitekten som också ritade inredningen

Biografen i Folkets hus i Linköping behövde en ridå, och det fanns inget tyg som passade. Sven Markelius ritade ett eget: trianglar, tryckta på röd sammet. Mönstret fick namnet Pythagoras. Ljungbergs Textiltryck tryckte det 1952, NK sålde det som metervara, och i dag ligger det i samlingarna hos Nationalmuseum, Victoria and Albert Museum i London och Nordenfjeldske Kunstindustrimuseum i Trondheim. Markelius (1889–1972) var arkitekt och stadsplanerare, en av de sex som skrev manifestet acceptera 1931 och Stockholms stadsplanedirektör under åren då Vällingby planerades. Men han lämnade sällan inredningen åt någon annan. Till Helsingborgs konserthus ritade han en stapelbar stol för orkestern, till FN-huset i New York inredningen av en rådssal. Byggnaderna är det man känner till. Stolarna och tygerna är det man kan ta i.

Bakgrund

Han hette Sven Jonsson när han föddes den 25 oktober 1889 i Maria Magdalena församling i Stockholm, son till en målarmästare. Namnet Markelius tog han på 1920-talet, efter släktgården Mark i Fornåsa socken i Östergötland.

Ritbordet var inte givet. Utbildningen gick från arkitektavdelningen på Tekniska högskolan 1909–1913 till Konsthögskolan 1913–1915, men han studerade också sång och piano. 1915, när han höll på att avsluta Konsthögskolan, antogs han till operaskolan. Han avstod för att ägna sig helt åt arkitekturen. Sånglektioner tog han ändå under hela livet. Som arkitekt arbetade han hos Ragnar Östberg, Ivar Tengbom och Erik Lallerstedt.

Tjugotalet började han som klassicist. 1925 vann han första pris i bostadsutställningen Bygge och bo med ett förslag i klassicistisk stil, inlämnat under mottot ”Ryggen mot världen, näsan mot härden”. Förslaget byggdes samma år vid Kyrkviken på Lidingö, som en liten trädgårdsstad med villor. Fem år senare stod han på andra sidan. När Stockholmsutställningen öppnade 1930, med Gunnar Asplund som huvudarkitekt, arbetade Markelius i bostadsavdelningen. Han ritade en liten lägenhet och en villa, sjukhusavdelningens paviljong och möbler och inredningar till flera av utställningens avdelningar. Samma år byggde han sin första egna villa, i Nockeby, och tillsammans med Uno Åhrén gjorde han färdigt kårhuset Nymble åt Tekniska högskolan, byggt 1928–1930.

1931 kom acceptera. Markelius skrev manifestet tillsammans med Asplund, Wolter Gahn, Gregor Paulsson, Eskil Sundahl och Åhrén, och de sex samlade sig kring ett motto: ”acceptera den föreliggande verkligheten – endast därigenom har vi utsikt att behärska den”. Det blev funktionalismens svenska programförklaring, och Markelius byggde den i full skala, från konserthuset i Helsingborg till kollektivhuset i Stockholm.

Från slutet av trettiotalet arbetade han också inne i förvaltningen. 1938–1944 var han byggnadsråd och chef för Byggnadsstyrelsens utredningsbyrå, och 1944 blev han stadsplanedirektör i Stockholm, en post han hade till 1954. Under kriget bad Holmsunds AB i Umeå honom att ta fram ett monteringsfärdigt trähus. En större variant av det blev hans egen villa i Kevinge i Danderyd, byggd i mitten av 1940-talet. I Danderyd dog han också, den 24 februari 1972, 82 år gammal.

Designfilosofi

Markelius ritade huset och sedan det som skulle stå i det. Enligt Svenskt biografiskt lexikon formgav han inredningen till de flesta offentliga byggnader han ritade, och Helsingborgs konserthus visar vad det betydde i praktiken: väggarna i stora salen klädda med fanér av mahogny och ebenholts, fåtöljer i sandgul mockasammet, en grågrön matta och ett omålat gipstak. Akustiken var fransmannen Gustave Lyons.

Funktionalismen var för honom ingen materialfråga. 1930 ritade han en stålrörsstol klädd med kanvas till Stockholmsutställningen, och samma år en fåtölj åt NK i lackerad gabonmahogny, stoppad med tagel. Två år senare gjorde han konserthusets orkesterstol i björk och plywood. Stålröret mötte motstånd: Nationalmuseum skriver att stålmöblerna först kritiserades för att vara hårda och onaturliga jämfört med trä, och museet beskriver Markelius stålrörsstol för EPA som enklare och mer kompakt än Mies van der Rohes stålrörsfåtölj. Han valde material efter uppgiften, inte efter lägret: stålrör till mjölkbaren, mahogny och tagel åt NK, björk till en orkester som behövde stapla sina stolar.

Formen hängde ihop med ett socialt program. Kollektivhuset på John Ericssonsgatan byggdes för att lyfta ut matlagning, barnpassning och tvätt ur lägenheten och avlasta förvärvsarbetande kvinnor och par. Det är acceptera omsatt i ett bostadshus med restaurang och mathissar.

Konsthantverk var honom inte heller främmande. Till hustrun Ka ritade han en ring med ärvda ädelstenar och lät tillverka den. Arkitekturhistorikern Eva Rudberg, som skrivit både hans biografi i Svenskt biografiskt lexikon och monografin Sven Markelius, arkitekt (1989), beskriver honom som arbetsam och omsorgsfull och ständigt beredd att ompröva sina lösningar, och därför sköt han gärna upp de definitiva besluten.

Centrala verk

Stålrörsstolarna (1930)

Till Stockholmsutställningen 1930 ritade Markelius en stol i stålrör och kanvas, tillverkad av Stockholms Nya Järnsängsfabrik. Den är 84,5 centimeter hög och finns i dag på Nationalmuseum, som 2025 köpte ytterligare ett exemplar av stolen, i stål och läder.

En annan stålrörsstol, beställd av Nordiska Kompaniet, fick ett längre liv i vardagen. Den serietillverkades för varuhuskedjan EPA:s mjölkbarer, och enligt Nationalmuseum hade den visats redan på Stockholmsutställningen. Stålrör, konstläder, en sitthöjd på 36 centimeter: det är stålrörsfunktionalismen i bruksformat, en stol för en mjölkbar snarare än för en arkitektvilla. Nationalmuseum köpte sitt exemplar 2001. Ingen av stolarna tillverkas i dag.

Orkesterstolen (1932)

Helsingborgs konserthus invigdes den 12 november 1932. Enligt konserthuset självt beskrevs det då som ”Sveriges första funktionalistiska monumentalbyggnad”. Här presenterades den stol som Eva Rudberg kallar ”hans berömda, stapelbara trästol, en enkel men effektiv konstruktion”. Den gjordes för orkestern.

Stommen är i massiv björk, lackerad, och sits och rygg är i plywood. Sitsen är klädd med svart galon som hålls på plats av nitar. Bakbenen går i ett stycke upp till ryggstödet och lutar något bakåt, ryggen är en böjd plywoodskiva, och nere vid golvet binds fram- och bakben ihop av en tvärslå som slutar i en rundad ände framför frambenen. Stolarna kunde kopplas ihop till fasta bänkrader.

AB Svenska Möbelfabrikerna i Bodafors tillverkade modellen i många år, och den hamnade i offentliga lokaler utanför konserthuset. När Länsmuseet Gävleborg invigdes 1940 hade museet köpt stolar av modellen till konstsalarna; där kallas den Orkesterstolen. Exemplar finns i dag i museets samling i Gävle och hos Jönköpings läns museum.

Kollektivhuset (1935)

Huset på John Ericssonsgatan 6 i Stockholm stod klart 1935 med 57 lägenheter. Husets restaurang skickade upp maten med mathissar till de flesta av dem, det fanns en barnavdelning och tvätthjälp, och bostadsrättsföreningen Fågelbärsträdet anställde som mest 22 personer.

Markelius ritade huset. Föreningen skriver att han planerade det i samarbete med Alva Myrdal, och redan 1932 hade de två, tillsammans med Yrkeskvinnornas klubb, lagt fram ett förslag till ett stort kollektivhus i Alvik. Eva Rudberg lyfter också fram skribenten Viola Wahlstedt, som Markelius då levde med, som en drivande kraft bakom projektet. Själv hade han sitt kontor i huset, bodde där 1935–1945 och var föreningens ordförande under de åren.

Visningslägenheterna inreddes av andra. 1935 bjöd Svenska Slöjdföreningen in åtta utställare att inreda var sin lägenhet för ett tänkt hushåll, under mottot ”Individuell kultur genom kollektiv teknik”. Bland dem fanns Svenskt Tenn, Elsa Gullberg och Carl Malmsten. Idén hade redan fått kritik: i Teknisk Tidskrift 1934 kallade recensenten E. Hylander kollektivhuset en ”nödfallsåtgärd”. Huset blev byggnadsminne 1992 och ingår sedan 2023 i Iconic Houses Network.

Pythagoras (1952)

Från ridån i Linköping gick mönstret vidare till metervara. Det är strängt geometriskt: likbenta och rätvinkliga trianglar samlade i större vertikala, triangulära eller rombformade fält, ordnade i horisontella band. Ljungbergs, som tryckt det, berättar att Markelius byggde sina mönster genom att lägga ut urklippta trianglar på golvet, med vinkelhaken som förebild. Arkitektens ritverktyg blev textilens motiv.

Ljungbergs Textiltryck tryckte Pythagoras från 1952, och NK sålde det. Nordenfjeldske Kunstindustrimuseum köpte en blå variant från mitten av 1950-talet av Nordiska Kompaniet, i halvlinne och 130 centimeter bred, med etiketten ”’Pythagoras’ Sven Markelius Design Made in Sweden”. Nationalmuseums exemplar är en fem meter lång våd i tryckt bomull. Exemplaret på Victoria and Albert Museum trycktes 1992 och är en gåva från Ljungbergs: fyrtio år efter lanseringen kom mönstret fortfarande ur samma tryckeri.

ECOSOC-salen i FN-huset (1951–1953)

När FN byggde sitt högkvarter i New York gjorde Markelius en stadsplanestudie för tomten och ritade möbler och inredning för byggnaden. Rådssalen för Ekonomiska och sociala rådet, ECOSOC, inredde han 1951–1953, och ArkDes fotosamling bevarar bilder av salen och dess tak från 1950-talet.

Det var inte hans första uppdrag i staden. Tolv år tidigare hade han ritat den svenska paviljongen på världsutställningen i New York, i trä och stål. För en svensk designpublik är salen nästan okänd, men uppdraget spände över hela hans skala: planen för platsen, rummet och det man sitter på.

Inflytande och arv

Det största han lämnade efter sig är ingen möbel. Som stadsplanedirektör ledde Markelius planeringen av Vällingby, som Svenskt biografiskt lexikon kallar den första ”abc-staden” – arbete, bostäder, centrum – och ett tidigt exempel på gång- och cykelvägar skilda från biltrafiken. Han fortsatte att rita hus, under tiden som stadsplanedirektör och efteråt: Folkets hus vid Norra Bantorget (1945–1960), ett av de fem Hötorgshusen (1962) och Sverigehuset i Kungsträdgården (1961–1969).

Två av byggnaderna är skyddade: Kollektivhuset som byggnadsminne sedan 1992 och Helsingborgs konserthus, kulturminnesmärkt 1997, där baren i dag heter Bar & Café Markelius. Salen i FN-huset är fortfarande i bruk.

Möblerna och tygerna lever vidare främst i samlingarna. Nationalmuseum har 31 föremål kopplade till honom och köpte 2025 mahognyfåtöljen från 1930 ur Axel Hirschs fond. Orkesterstolen finns på två länsmuseer, Pythagoras på tre museer i tre länder. Ett av hans textilmönster går fortfarande att köpa: Ljungbergs har Prisma i sin kollektion, i elva färgställningar. Den som vill läsa vidare har Eva Rudbergs monografi från 1989.