Estrid Ericson – teckningsläraren som grundade Svenskt Tenn

Hösten 1924 satsade en trettioårig teckningslärare, uppvuxen i Hjo, ett litet arv efter sin far på tenn och öppnade butik och verkstad på Smålandsgatan i Stockholm. Firman fick heta Svenskt Tenn. Estrid Ericson var inte arkitekt, och mycket av det som i dag säljs under namnet ritade andra: tennkonstnären Nils Fougstedt i början, sedan arkitekterna på 1930-talet och framför allt Josef Frank, som började hos henne 1934. Men det var hon som valde dem och ställde samman rummen. Själv ritade hon en tennurna efter ett förcolumbianskt lerkärl och ett tygtryck med elefanter, och båda säljs fortfarande i butiken på Strandvägen. Hennes största verk var ändå ett sätt att inreda: det funktionalistiska rummet, fyllt med mönster, antikviteter och resefynd.

Bakgrund

Estrid Ericson föddes den 16 september 1894 i Öregrund i Uppland, men hon hann bara bli en månad gammal innan familjen flyttade till Hjo vid Vättern. Där drev fadern Adolf Erikson hotell. Hon var själv född Erikson; som Estrid Ericson blev hon känd, och det är så hon heter hos Svenskt Tenn och i litteraturen.

Mellan 1913 och 1918 utbildade hon sig till teckningslärare vid Tekniska skolan i Stockholm, dagens Konstfack. En termin undervisade hon i teckning hemma i Hjo, i huset som i dag är Kulturkvarteret Pedagogien. I Stockholm arbetade hon inom hemslöjds- och inredningsrörelsen, och 1920 blev hon konsult hos inredningsfirman Wikman & Wiklund, på avdelningen Vackrare vardagsvaror. Där stannade hon i fyra år.

Fadern dog 1924. Det lilla arvet blev startkapitalet, och den sommaren startade hon tillsammans med tennkonstnären Nils Fougstedt Konsthantverkets verkstad, med två metallarbetare. Den 24 oktober 1924 öppnade Svenskt Tenn butik och verkstad på Smålandsgatan. Firman var hennes, men tennet gjordes de första åren tillsammans med Fougstedt, som var företagets konstnärlige ledare. Enligt Svenskt Tenn fanns över 300 tennföremål av dem båda i butiken när den öppnade. Själv har hon beskrivit starten som naiv och ganska opraktisk.

Det gick ändå fort. Redan 1925 ställde Svenskt Tenn ut på Exposition internationale des Arts décoratifs i Paris och prisbelöntes, och 1927 flyttade butiken till Strandvägen 5, där den ligger än i dag.

Efter börskraschen 1929 breddade hon företaget. Svenskt Tenn deltog i Stockholmsutställningen 1930, och 1931 debuterade det som inredningsfirma med arkitekten Uno Åhrén. Han och Björn Trägårdh ritade möbler, och verkstaden bytte metallarbetare mot snickare och tapetserare. 1932 kontaktade hon Josef Frank och bad honom skicka möbelritningar. I januari 1934, en månad efter att han och hustrun Anna flyttat till Stockholm, började Frank på Svenskt Tenn, och i september samma år visade de sin första gemensamma utställning på Liljevalchs konsthall. Samarbetet varade till hans död 1967.

1944, femtio år gammal, gifte hon sig med Sigfrid Ericson. Hon ledde Svenskt Tenn till 1975, då hon sålde företaget till Kjell och Märta Beijers stiftelse, och stannade sedan några år som konstnärlig ledare. Estrid Ericson dog i Stockholm 1981. Hon ligger begravd på kyrkogården i Hjo, tillsammans med Sigfrid.

Designfilosofi

Den Estrid Ericson som gav intervjuer i början av 1930-talet var funktionalist. Svenskt Tenn beskriver hennes tidiga hållning som vita väggar, sparsamt möblerat och bara de möbler som behövdes. I en intervju 1932 förordade hon neutrala färger och lugna rum, och samma år sa hon: ”Allt i rummet skall vara sobert och elegant.”

Sju år senare lät det annorlunda. I skriften från 1939 som kallas hennes inredningskatekes skrev hon att ett hem får sin personlighet av det man samlar, aldrig av en tillrättalagd färgskala, och att hemmet aldrig blir färdigt: man bygger vidare på det hela livet. Mellan de två uttalandena ligger mötet med Josef Frank. Svenskt Tenn skriver själv att hennes funktionalistiska syn ändrades drastiskt när samarbetet började. Frank ritade möblerna, tygerna och tapeterna; rummen ställde de samman tillsammans. Åtminstone en gång gick idén från henne till honom. Det var hon som bad honom tolka den minoiska fresken L’oiseau bleu från Knossos, och ur den kom mönstret Anakreon 1938. Två gånger, 1952 och 1968, visades Svenskt Tenn och Frank på Nationalmuseum.

Hon var också butikens regissör. Hon dukade bord efter årstiderna, blandade antikviteter med billiga kuriosa och köpte hem föremål från resorna. Konstkritikern Nils Palmgren kallade henne på 1930-talet ”mästarinna i bric-à-brac”, och samtida kritik talade om ”ett plus av kvinnligt raffinemang till den funktionalistiska sakligheten”. Röhsska museet beskriver i dag samma sak: modernismens enkelhet ihop med generöst mönstrade textilier och udda dekorativa föremål, nytt och gammalt från hela världen.

I sin egen formgivning utgick hon gärna från föremål ur andra kulturer och tider. Peruanska urnan har ett förcolumbianskt lerkärl i Etnografiska museet som förlaga, Elefant ett afrikanskt tyg från en loppmarknad i Paris, och 1943 ritade hon enligt Svenskt Tenn smycken i tenn efter bronsålderssmycken på Statens historiska museum. Resorna gav butiken mer. 1939 reste hon till Mexiko och visade sedan mexikanskt hantverk i butiken; enligt en pressbild från november det året sålde det bruna lergodset slut redan på förmiddagen. Hennes favoritcitat, det gamla ordet som brukar tillskrivas Augustinus, om att världen är en bok och att den som stannar hemma bara läser en sida, fanns på en skylt i tenn från Svenskt Tenn.

Centrala verk

Peruanska urnan (1920-talet)

Förlagan finns i Etnografiska museets samling i Stockholm: ett lerkärl från Chimú, en förcolumbiansk kultur som blomstrade mellan ungefär 1150 och 1460. Estrid Ericson gjorde om kärlet till en urna i tenn under Svenskt Tenns första år, på 1920-talet.

Urnan tillverkas fortfarande, under namnet Urn Peruanska, och Svenskt Tenn räknar den själv till klassikerna i tennsortimentet. Den håller sig också på samlarmarknaden. Ett exemplar på omkring 35 centimeter, troligen tillverkat 1986, klubbades för 34 000 kronor på Bukowskis i november 2022, inom utropet på 30 000–35 000. Att ett sextio år senare tillverkat exemplar når den nivån säger mer om modellen än om åldern: köparna betalar för formen.

Urnan visar också vad hon gjorde med en förlaga. Hon hämtade inte ett mönster utan ett helt föremål från en annan kultur och en annan tid, och lät tennet göra det till brukskonst för ett hem i Stockholm.

Elefant (1930-talet)

Enligt Svenskt Tenn hittade hon förlagan på en loppmarknad i Paris: ett afrikanskt tyg med elefanter. En annan av företagets texter talar om en förlaga från Belgiska Kongo. Hon ritade om motivet till ett tryck som Svenskt Tenn började trycka på 1930-talet.

Elefant är enligt företaget det enda tygtryck hon formgav. Hon ritade många tennföremål och smycken, men bara det här mönstret. Det fick ett långt liv. I dag trycks Elefant på textil och sedan 2013 som screentryckt tapet, och mönstret finns på kuddar, brickor och lampskärmar. Röhsska museet i Göteborg har trycket i sin samling.

Svenskt Tenn använder i dag Elefant som en symbol för företaget. Det är lätt att missa för den som mest förknippar Svenskt Tenn med Franks tyger: den rollen fick grundarens enda tryck.

Bordsklocka i tenn och mässing (1930)

Klockan har kvadratisk urtavla med detaljer i mässing och mäter 22,7 × 20,5 centimeter. Exemplaret som Bukowskis sålde i november 2022 bär Svenskt Tenns stämpel för 1930, samma år som Stockholmsutställningen, och enligt auktionshuset visades en liknande modell året efter på Exhibition of Swedish Industrial Art i London, som katalognummer 43.

Den tillverkas inte längre och finns främst på auktion. Exemplaret klubbades för 36 000 kronor, över utropet på 25 000–30 000.

Klockan hör till de tennföremål för vardagen som hon ritade vid sidan av de dekorativa. Bukowskis listar också speglar i tenn av henne, vägg- och bordsspeglar från 1930 och ända in på 1970-talet.

Tennföremål med halvädelstenar (1972–1974)

Nästan ett halvsekel efter starten, närmare åttio år gammal, återvände Estrid Ericson till tennet. Nu kombinerade hon det med halvädelstenar och mineral: ametist, labradorit, onyx, malakit och bergkristall.

En lockburk i tenn från 1972, omkring 17 centimeter hög, har en knopp av ametist. En asymmetrisk ask i tenn från 1974, elva och en halv centimeter lång, är satt med labradorit. Båda kommer ur samlingen efter Hildur Hansson (1912–1999), en nära vän till Ericson, och såldes på Bukowskis i november 2022: lockburken för 32 000 kronor och asken för 26 000, i båda fallen mer än tre gånger utropet.

Svenskt Tenn räknar några av hennes sena tennarbeten till de finaste hon gjorde. Priserna visar att samlarna håller med.

Inflytande och arv

Svenskt Tenn ligger kvar på Strandvägen 5 och ägs sedan 1975 av Kjell och Märta Beijers stiftelse. Ann Wall, som ledde företaget under Ericsons sista år, blev vd 1979. Peruanska urnan och Elefant finns i sortimentet, liksom, enligt företaget, en syltburk i tenn som hon ritade 1950. Samma år som hon sålde företaget bildades Estrid Ericsons stiftelse genom en gåva från henne.

Hennes namn hör ihop med Josef Franks. Svenskt Tenn ställde ut på världsutställningarna i Paris 1937 och New York 1939 och prisades vid båda, och det var på de utställningarna som det svenska formspråket fick det internationella namnet Swedish Modern, den svenska grenen av skandinavisk modern. Populär Historia har skildrat hennes och Franks arbete som berättelsen om när funkis blev swedish modern. Röhsska museet kallar henne en av 1900-talets mest inflytelserika miljöskapare.

Vid hundraårsjubileet fick hon ett eget rum. Utställningen Svenskt Tenn – A Philosophy of Home på Liljevalchs konsthall 2024–2025, kurerad av Jane Withers med Svenskt Tenns chefscurator Karin Södergren, ägnade ett av sina tretton rum åt hennes liv och arbete. Där visades också repliker av Ericsons och Franks vardagsrum; hennes eget hade fungerat som visningsrum. Samma år frågade Sveriges Radio om hennes inredningskatekes från 1939 håller än i dag.

I Hjo bär sedan januari 2022 en skola hennes namn, Estrid Ericsonskolan, och minnesplatsen Källan på Hamngatan ligger utanför familjens tidigare hotell. Två böcker samlar hennes liv och arbete: Estrid Ericson: Orkidé i vinterlandet (2000), redigerad av Monica Boman, och Anita Lignell Du Rietz’ Skönhet till vardags: Estrid Ericson och Svenskt Tenn (2018).