Eero Saarinen – arkitekten som ville rensa bort benen

Far och son delade efternamn, förbokstav, arkitektkontor och födelsedatum. Så när juryn för monumentet i St. Louis hade valt ut sina fem finalister gick telegrammet till Eliel Saarinen – sekretariatet hade tagit namnet från kontorets brevhuvud. Familjen firade med champagne. Två timmar senare ringde tävlingsledningen och rättade misstaget: det var sonens förslag som gått vidare, inte faderns. Eliel öppnade en andra flaska. Bidraget var en båge, och den skulle bli Gateway Arch. Eero Saarinen var då 37 år och hade tillbringat hela sitt yrkesliv i skuggan av en far som redan var världsberömd. Han fick fjorton år till.

Bakgrund

Eero Saarinen föddes den 20 augusti 1910 i Kyrkslätt (Kirkkonummi) utanför Helsingfors, in i ett hem där formgivning var husets språk. Fadern Eliel Saarinen (1873–1950) var en av Finlands ledande arkitekter, modern Loja Saarinen textilkonstnär. År 1923 flyttade familjen till Michigan, och Eero var då tretton år. Fadern kom att leda Cranbrook Academy of Art i Bloomfield Hills, och det blev sonens verkliga uppväxtmiljö – en skola som fungerade som verkstad, hushåll och nätverk på samma gång.

Vad han först ville bli var skulptör, inte arkitekt. I slutet av tjugotalet reste han till Paris för att studera skulptur, och det beslutet syns i allt han senare gjorde: han hanterade betong och glasfiber som en modellör hanterar lera, inte som en ingenjör hanterar bärverk. Först därefter sökte han sig till arkitekturen och Yale, där han tog examen 1934 efter studier under tidigt trettiotal. Ett resestipendium tog honom till Europa och Nordafrika i två år.

Han kom tillbaka till Cranbrook 1936, nu som lärare i design och delägare i faderns arkitektkontor. Det var här nätverket knöts som skulle bära hans möbelkarriär. Charles Eames fanns i kretsen. Det gjorde också Florence Knoll, född Schust, som var Eliel Saarinens protegé och som beskrev sin relation till Eero som syskonlik. När hon på fyrtiotalet var med och byggde upp möbelföretaget Knoll bjöd hon in honom att formge – och han kom att göra det från 1946 fram till sin död.

Fram till den 1 juli 1950 arbetade Eero i faderns firma. Det gör hans tidiga verkförteckning svårläst: skolbyggnaden i Winnetka, museet i Des Moines, kyrkan i Columbus, Indiana och de första skisserna till General Motors Technical Center är i varierande grad fader–son-arbeten, och ingen uppdelning av dem är känd. Först när Eliel dog och kontoret omorganiserades till Eero Saarinen and Associates blir verken entydigt hans. Han blev amerikansk medborgare 1940 och verkade i praktiken hela sitt yrkesliv i USA.

Designfilosofi

Saarinen hade ingen igenkännbar stil, och det var avsiktligt. Ställ hans byggnader bredvid varandra så tycks de vara ritade av olika personer. På MIT:s campus i Cambridge placerade han två verk sida vid sida som är varandras raka motsatser: Kresge Auditorium, en åttondel av en sfär i betong som vilar på tre punkter, och MIT Chapel, en fönsterlös tegelcylinder där ljuset faller uppifrån ned över altaret och en skulptur av Harry Bertoia. Ett hörsalstak som lyfter, ett kapell som sluter sig. Båda stod färdiga 1955. Där en samtida som Mies van der Rohe utvecklade ett formspråk och tillämpade det överallt, började Saarinen om vid varje uppdrag och lät programmet bestämma formen.

I möblerna finns däremot en besatthet som återkommer varje gång: han tålde inte oordningen under bordet. Benen, tvärslåarna, stolsryggarna som korsar varandra i en möblerad matsal – hela den visuella röran ville han bort med. Som han själv formulerade det ville han rensa upp i ”the slum of legs” och göra stolen till en enda sak igen. Det är samma impuls som ligger bakom Womb Chair, där ett formgjutet skal ersätter stoppning på ram, och bakom Pedestal-serien, där fyra ben blir en enda fot.

Materialen valde han efter vad formen krävde, inte tvärtom. Formpressad plywood när han och Charles Eames sökte dubbelkrökta ytor 1940, glasfiberarmerad plast när skalet skulle bli tunt och bära sig självt, gjuten aluminium när plasten inte höll. Där gick gränsen. Tulip-stolen skulle ha varit ett enda material rakt igenom, men foten måste bli metall för att klara belastningen. Skalet är plast, foten aluminium under vit lack, och de ser ut som samma sak utan att vara det. Idealet överlevde bara som illusion.

Centrala verk

Organic Chair (1940)

Sommaren 1940 lämnade Saarinen och Charles Eames in ett gemensamt bidrag till MoMA:s tävling Organic Design in Home Furnishings. De vann i två kategorier – stol och vardagsrum – med ett sittskal av formpressad plywood med sammansatta krökningar och tunna ben i aluminium. MoMA visade utställningen 1941. Stolen är de tvås gemensamma verk: både museet och tillverkaren krediterar dem tillsammans, och ingen uppdelning av arbetet mellan dem är känd.

Serieproduktionen misslyckades. Industrins pressar splittrade plywooden i de dubbelkrökta partierna, och krigsrestriktionerna tvingade fram tjocka trädubbar i stället för aluminiumbenen. Kriget avslutade samarbetet. Stolen tillverkas i dag av Vitra, som gav ut den på nytt 2004 och själv menar att både Eames senare plast- och trådstolar och Saarinens egna Tulip och Womb bygger vidare på just den här konstruktionen. Originalpanelerna från tävlingen finns hos MoMA, ett av de få bevarade exemplaren i Vitra Design Museums samling.

Grasshopper, modell 61 (1946)

Grasshopper är den Saarinen-möbel man inte känner igen. Han ritade den på egen hand för Knoll 1946, utan koppling till tävlingsbidraget sex år tidigare: en fåtölj med stomme av böjt lamellträ där armstöden löper obrutet ned i benen i en enda böj, och det är den rörelsen som gav den smeknamnet – den påminde om en gräshoppas bakben. Sitsen och ryggen är klädda och hängda i träramen.

Den tillverkades i nitton år, 1946 till 1965, och lades sedan ned. Knoll har inte tagit tillbaka den. Vill man ha en får man leta på vintagemarknaden eller gå till museum: både Cooper Hewitt i New York och Philadelphia Museum of Art har exemplar i sina samlingar.

Womb Chair, modell 70 (formgiven 1946, i produktion 1948)

Beställningen kom från Florence Knoll och den var ovanligt precis. Hon var trött på den avlånga, endimensionella loungefåtöljen och ville ha något hon kunde sitta i på tvären eller hur hon nu kände för – en stol som var som en korg full av kuddar att rulla ihop sig i. Saarinen svarade med ett skal av glasfiberarmerad plast, klätt i skum och tyg, upphängt i ett underrede av böjd stålstång.

Namnet var till en början ett internuttryck som blev officiellt. Saarinen förklarade det med att ett stort antal människor aldrig riktigt känt sig trygga sedan de lämnade livmodern, och att stolen var ett försök att rätta till den missanpassningen i vår civilisation. Formuleringen är hans egen, om än på engelska. Fåtöljen är fortfarande i produktion hos Knoll med samma grundkonstruktion: stålstångsstomme, armerat glasfiberskal, polyesterfiber över skumkärna. Victoria and Albert Museum har ett exemplar från omkring 1960.

Pedestal-kollektionen och Tulip-stolen (formgiven 1955–57)

Pedestal är seriens namn hos Knoll, Tulip är smeknamnet som fastnade. Stolen och borden delar samma idé: en enda gjuten fot som svävar ut i en cirkulär bas, i stället för fyra ben. Skalet är formpressad glasfiberarmerad plast, foten gjuten aluminium med lackfinish i vitt eller svart. Ritningarna växte fram över ett par år i mitten av femtiotalet, och lanseringen skedde i slutet av decenniet.

Det här är den Saarinen som flest människor har suttit på, och hans mest spridda design. Serien produceras fortfarande av Knoll och finns i museisamlingar från MoMA till Saint Louis Art Museum. Den vita skivan på en trumpetfot har dessutom blivit en generisk form som säljs i tusentals varianter utan koppling till upphovsmannen.

Gateway Arch, St. Louis (tävling vunnen 1948, färdig 1965)

Tävlingen om Jefferson National Expansion Memorial fick in 172 bidrag till den 1 september 1947. Juryn silade fram fem finalister på fyra dagar och valde i februari 1948 enhälligt Saarinens förslag: en rostfri båge över Mississippis strand, utan ornament, utan text, utan byggnadsprogram i vanlig mening. Han ville ha ett monument med varaktig betydelse, ett landmärke för sin tid, och kom fram till att just en båge var rätt.

Bygget drog ut på tiden. Bågen restes till full höjd först den 28 oktober 1965 – fyra år efter arkitektens död. Han såg den aldrig färdig, precis som han aldrig såg TWA Flight Center på Idlewild i New York eller Dulles utanför Washington stå klara. Bågen är i dag nationalpark.

Inflytande och arv

Saarinen dog den 1 september 1961 i Ann Arbor, Michigan, efter en operation för en hjärntumör. Han var 51 år och hade en orderbok full av oavslutade projekt. Partnerna Kevin Roche och John Dinkeloo tog över, slutförde det som pågick – TWA-terminalen invigdes i maj 1962, Dulles samma år – och drev kontoret vidare under eget namn.

Möbelarvet förvaltas av två tillverkare. Knoll producerar än i dag Womb Chair, Tulip-stolen och Pedestal-borden; Grasshopper gör de inte. Vitra tillverkar Organic Chair sedan 2004. Formerna har färdats längre än namnet: man kan ha suttit på en Saarinen hela sitt vuxna liv utan att ha hört honom nämnas, vilket säger något om hur djupt mid-century modern har sjunkit ned i vardagsinredningen.

Museerna har delat upp honom mellan sig: MoMA har tävlingspanelerna från 1940 och Tulip-fåtöljen, V&A har Womb Chair, Cooper Hewitt och Philadelphia Museum of Art har Grasshopper, Vitra Design Museum ett av originalexemplaren av Organic Chair. Ritningarna och korrespondensen finns samlade i Eero Saarinen Collection hos Yale University Archives. PBS ägnade honom dokumentären Eero Saarinen: The Architect Who Saw the Future 2016.

Det som håller ihop verket är inte en stil utan en metod: varje uppdrag fick börja om från noll, och formen skulle göra en enda sak i taget. Ett tak som lyfter. Ett rum som sluter sig. En stol utan benröra. Det låter enkelt tills man försöker.

Fakta