Tulip-stolen – Saarinens stol på en enda fot

Under ett möblerat matbord står en snårskog av ben, fyra under varje stol och fyra till under skivan. Eero Saarinen kallade det ”the slum of legs” och ville bli av med det. Svaret blev Tulip-stolen, formgiven 1955–1957 och i produktion hos Knoll sedan 1957: ett skal av glasfiberarmerad polyester på en enda fot av gjuten aluminium, belagd i samma kulör som skalet så att stolen ser ut att vara gjord i ett stycke. Den är inte det. Saarinen ville göra hela stolen i ett material, men en fot av plast bar inte en sittande människa, och aluminiumet fick ta över där plasten gav upp. Redan 1958, året efter produktionsstarten, fick Museum of Modern Art i New York en av karmstolarna till sin samling.

Designbakgrund

Saarinen var arkitekt, men han hade studerat skulptur i Paris innan han valde yrke. Enligt Knoll International sammanfattade Florence Knoll, född Schust, som han hade arbetat med sedan 1940-talet, honom kort: ”After all, Eero was first and foremost a sculptor.” Womb Chair, formgiven 1946 enligt Knoll, hade varit i produktion hos Knoll sedan 1948 när arbetet med Tulip-stolen började.

Samma källa berättar att Saarinen 1955 sade till Florence Knoll att han skulle göra en stol med bara ett ben, något som ”no one has made”. Anekdoten finns bara i tillverkarens egen berättelse, liksom beskrivningen av arbetet som följde: hundratals skisser, modeller i skala 1:4 uppställda i ett modellrum stort som ett dockskåp, sedan fullskaliga modeller i lera. Don Pettit i Knolls utvecklingsgrupp hjälpte till att bygga modellerna, och ett forskarlag hos tillverkaren tog sig an produktionsproblemen.

Prototyperna i full skala provades hemma. Familj och vänner fick sitta på dem i matsalen och vardagsrummet i Saarinens hus i Bloomfield Hills, Michigan, och den brittiska tidskriften Design skrev 1957 att arkitektens eget hem användes för att testa möblerna. I samma tidskrift formulerade Saarinen vad han hade velat: ”I wanted to make the chair all one thing again.” Grundidén höll inte hela vägen: han hade tänkt gjuta hela stolen i ett stycke glasfiber, men foten blev för svag för att bära en sittande, och den fick göras i aluminium.

Den 1 mars 1957 lämnade Saarinen in en ansökan om amerikanskt designpatent på en ”chair or the like”, beviljat i januari 1958. Knappt fyra veckor senare, den 27 mars, följde ansökan om patent på själva konstruktionen: en central pelare som vidgar sig upptill och ett skal som fästs ovanpå med bult, bricka och mutter. Det patentet beviljades först i juni 1960, och därför anges ibland 1960 som stolens patentår. Knoll satte den i produktion 1957.

Konstruktion och material

Skalet är formpressat i glasfiberarmerad polyester. Museerna och Knoll använder olika ord – fiberglass-reinforced polyester, fibreglass, molded fiberglass – men menar samma material. Foten är gjuten aluminium med en beläggning av Rilsan i samma kulör som skalet. Det är beläggningen som får de två materialen att se ut som ett. Skarven ligger dold under sittdynan, där skalet sitter fast på pelaren.

Dynan är löstagbar, av skumgummi klätt i tyg eller läder. Alternativet är ett helklätt innerskal. Knoll International erbjuder bland annat Kvadrats tyger Tonus och Hallingdal, och lädret kommer från Spinneybeck.

Serien har två stolar. Modell 151 är den armlösa: 49 centimeter bred, 53 djup och 81 hög, med sitthöjden 49 centimeter enligt Knoll International. Modell 150 är karmstolen, där skalet går upp i armstöd: 59 centimeter djup, lika hög och med sitthöjden 48 centimeter. Bredden anges till 68 centimeter av Knoll International och till 66 av Knoll i USA och av V&A, som har mätt sitt eget exemplar. Karmstolen väger enligt Knoll omkring 14 kilo. Museernas exemplar avviker med någon centimeter: Vitra Design Museum mäter sin armlösa stol till 81,3 centimeter i höjd, Nationalmuseum sin till 80,5.

Båda modellerna finns med fast eller svängbar fot. Hos Knoll International är skal och fot vita eller svarta; Knoll i USA erbjuder dessutom foten i platina till den armlösa stolen och i cream till karmstolen. Serien har även en pall, och samma fot bär Pedestal-borden – matbord, soffbord och sidobord – med skivor i laminat, marmor eller trä.

I dagens produktion är Knolls logotyp och Eero Saarinens signatur ingjutna på fotens undersida.

Funktion och användning

Tulip-stolen är en matstol, och det var i en matsal Saarinen lät familj och vänner prova prototyperna. Den gör sitt jobb först tillsammans med ett bord på samma sorts fot. Med ett Pedestal-bord och fyra stolar står fem fötter på golvet i stället för tjugo ben, och rummet under bordsskivan blir fritt från tvärslåar och ben som korsar varandra. Det är den bild Saarinen beskrev när han ville städa upp i benröran. Den som ställer Tulip-stolar kring ett fyrbent bord får halva effekten.

Svängfoten låter den som sitter vrida sig ut från bordet utan att skjuta stolen bakåt. Sitthöjden ligger på 46–49 centimeter, beroende på modell och på om man läser Knolls amerikanska eller europeiska mått.

Modellerna är lika höga, men karmstolen är enligt Knoll International 6 centimeter djupare och 19 centimeter bredare än den armlösa: 68 mot 49 centimeter. Det är bredden som avgör hur många som får plats runt bordet, och den armlösa modellen är det smidigare valet runt ett mindre bord.

Plats i designhistorien

MoMA:s exemplar, en karmstol av modell 150, kom som gåva från Knoll 1958. Stolen finns också hos Victoria and Albert Museum i London, hos Vitra Design Museum i Weil am Rhein – som har en prototyp till den armlösa modell 151 – och på Nationalmuseum i Stockholm, med minst tre exemplar från Knoll International i samlingen.

Tulip-stolen kom ur samma decennium som Charles och Ray Eames skalstolar i glasfiber från 1950, när amerikanska möbelföretag prövade vad den nya plasten tålde. Eames satte skalet på ben. Saarinen ville bli av med benen helt. Båda hör till kärnan i amerikansk mid-century modern.

Pedestal-serien blev Saarinens sista möbelserie; han dog den 1 september 1961. Formen följde med in i arkitekturen. Arkitekturhistorikern Jayne Merkel har, enligt Dwell, beskrivit TWA-terminalen i New York som Saarinens pedestalstol förvandlad till en byggnad.

Framgången har en baksida. Stolen kopieras flitigt, och repliker säljs öppet som ”Tulip-stol” eller ”Saarinen-stol”.

Original från auktionsmarknaden kan kosta mindre än nya. På Bukowskis Helsinki Design Sale den 27 oktober 2019 klubbades tio armlösa Tulip-stolar från Knoll International, tillverkade på 1970-talet och slitna, för 4 700 euro efter 47 bud – omkring 470 euro per stol, mot ett utrop på 2 000–2 500 euro för hela partiet. Nypriset att jämföra med gäller en annan modell: hos Knoll i USA kostar karmstolen med dyna 4 280–4 919 dollar beroende på klädsel (oktober 2026).

Stolen är fortfarande i produktion hos Knoll, som sedan juli 2021 är ett varumärke inom MillerKnoll, samma koncern som Herman Miller. I Europa säljs den genom Knoll International och auktoriserade återförsäljare. Den som vill ha en Tulip-stol väljer alltså mellan ny, vintage och replik, och bara de två första kommer från Knoll.

Vanliga frågor