Harry Bertoia – stolar av tråd, skulpturer av ljud

Hans och Florence Knoll bjöd 1950 in Harry Bertoia till Pennsylvania, gav honom en egen verkstad och krävde inte att han skulle rita en enda möbel. Han ritade stolar ändå, av svetsad ståltråd, och Knoll lanserade dem 1952. De har tillverkats utan avbrott sedan dess. Själv var han redan på väg därifrån. Den italienskfödde amerikanen, som kom till Detroit som femtonåring, ägnade resten av livet åt skulptur: metallskärmar för en bankhall i New York och ett universitetskapell, en minnesfontän efter en flygolycka och, från omkring 1960, stavar av mässing och berylliumkoppar som klingar när de sätts i rörelse. Han spelade in dem i en lada vid hemmet, och 1970 kom den första av elva skivor. Stolarna och skulpturerna handlade för honom om samma sak: rum, form och metall.

Bakgrund

Han föddes som Arri Bertoia den 10 mars 1915 i San Lorenzo, en by i Friuli omkring åtta mil norr om Venedig, enligt stiftelsen som bär hans namn. Skolan i Arzene gick han i till och med femte klass. 1930, femton år gammal, reste han till Detroit och sin äldre bror Oreste, och där blev Arri Harry.

Metallen kom tidigt. På Cass Technical High School i Detroit, där han började 1935, lärde han sig göra smycken för hand, och 1936 fick han ett ettårigt stipendium vid School of the Detroit Society of Arts and Crafts. Hösten 1937 kom han, återigen på stipendium, till Cranbrook Academy of Art i Bloomfield Hills, Michigan, som målarstudent. Skolan leddes av Eliel Saarinen, och där träffade Bertoia Charles Eames, Ray Kaiser, Florence Schust och Eliels son Eero Saarinen. Nästan hela den amerikanska kärnan i mid-century modern gick på samma campus.

1939 bad Eliel Saarinen honom att öppna skolans metallverkstad igen. Kriget gjorde metallen knapp, så det blev mest smycken. Bertoia ledde verkstaden till 1943 och undervisade det sista året i grafik. Hans monotypier hade då nått New York: 1943 förvärvade och visade Museum of Non-Objective Painting, som leddes av Hilla Rebay och senare blev Guggenheim, hans blad.

Samma år gifte han sig med Brigitta Valentiner, dotter till William R. Valentiner, direktör för Detroit Institute of Arts, och flyttade till Kalifornien. Där arbetade han med Charles och Ray Eames på formpressad plywood inom Evans Products Company, och vid Santa Monica City College gick han en kurs i svetsning. Hans bidrag till parets plywoodstolar var betydande enligt Knoll, High Museum of Art och stiftelsen. Enligt stiftelsen ansåg han att hans lösningar togs i bruk utan att han fick erkännande för dem, och 1946 lämnade han gruppen.

Under några år i slutet av 1940-talet arbetade han vid marinens Naval Electronics Laboratory i Point Loma, San Diego, med ergonomi och stroboskopisk fotografering. Sedan kom inbjudan från Hans och Florence Knoll, enligt Knoll på förslag av Herbert Matter. 1950 flyttade Bertoia till östra Pennsylvania och började arbeta för Knoll, med en egen metallverkstad i företagets fabrik.

Designfilosofi

Museerna kallar Bertoia i första hand skulptör, och han drog själv ingen skarp gräns mellan skulpturen och stolarna. I skulpturen, sa han, handlade det främst om rum, form och metallens egenskaper. Stolarna måste först lösa en rad praktiska problem, men i grunden, med hans egna ord som Knoll återger dem, ”the chairs are studies in space, form and metal too”. Han menade det bokstavligt. En Bertoia-stol består mest av luft, och rummet går rakt igenom den.

Tråden var hans material. Enligt Knoll International kände han sig hemma i stav och tråd, böjd eller rak, och det var lättare för honom att ändra en form när han hade den fysiskt framför sig. Stolarna är byggda just så: ett nät av svetsad ståltråd, format i tre dimensioner och fäst i ett underrede av grövre stålstav.

Att det alls blev stolar hade med friheten att göra. Hans och Florence Knoll krävde inget möbelprogram av honom, utan uppmuntrade honom att experimentera och visa dem det som blev intressant. Efter 1952 lämnade han möblerna för skulpturen. Enligt stiftelsen var det en bonus från Knoll för rättigheterna till stolarna, i slutet av 1952, som hjälpte honom att köpa bondgården i Pennsylvania där han sedan bodde resten av livet.

Han satte sällan titlar på sina verk, inte ens på de stora offentliga uppdragen. Stiftelsen återger hans hållning: konsten kom ur en större helhet och behövde inga namn. Det passar ett livsverk där samma fråga, hur metall kan forma ett rum, prövades i en stol, en altarskärm och en skulptur som låter.

Centrala verk

Diamond Chair (1952)

Diamond Chair är ett enda nät av svetsad ståltråd som böjer sig i två riktningar och blir sits, rygg och armstöd på en gång. Nätet vilar i ett underrede av stålstav. Bertoia formgav stolen 1950–1951, och 1951–1952 förberedde han den för produktion tillsammans med ett utvecklingsteam hos Knoll: Richard Schultz, Don Pettit och Bob Savage. Schultz hade anställts 1951, och att hjälpa Bertoia med trådkollektionen var hans första uppgift. Knoll introducerade stolen i december 1952.

Enligt stiftelsen var de tidiga exemplaren svarta, vita eller tvåfärgade i svart och vitt. Förkromningen kom 1956, färgade pulverlacker med prislistan 1977/78 och en guldpläterad version till hundraårsjubileet av hans födelse 2015. Stolen tillverkades i East Greenville i Pennsylvania och av Knolls dotterbolag och licenstagare utomlands, tills all produktion 1986 flyttade till Verona, med grövre tråd och ändrade detaljer. Knoll säljer den i dag som Bertoia Diamond Lounge Chair, med helklädsel eller sittdyna. Ett svart exemplar finns på Musée national d’art moderne i Paris, och Cooper Hewitt i New York har den mindre versionen, modell 421-1.

Side Chair (1952)

Sidostolen, modell 420, ritades enligt Victoria and Albert Museum 1951 och kom med kollektionen 1952. Nätet går hela vägen ut till kanten och slutar i en enkel kanttråd, och underredet består av två grövre stavar. Eames trådstol, som Herman Miller tillverkade, kom något tidigare, och de två stolarna liknar varandra. High Museum of Art bedömer att de utvecklades oberoende av varandra. En skillnad syns under sitsen: Eames-stolen kunde få olika underreden, medan Bertoias underreden inte går att byta. Knoll tillverkar sidostolen med och utan dyna, och sedan mitten av 2010-talet också med ett formsprutat skal av plast. V&A har ett exemplar i samlingen.

Kollektionen fick också en barnstol i samma konstruktion, som enligt stiftelsen i dag bara säljs i Europa. Exemplaret på Milwaukee Art Museum har vitt trådnät, svart underrede och röd sittdyna, samma tvåfärgade finish som de tidiga stolarna i full storlek.

Smyckena från Cranbrook (tidigt 1940-tal)

Långt innan stolarna arbetade Bertoia med smycken. Han hade börjat redan på high school i Detroit, men de flesta av de hundratals smycken som tillskrivs honom gjorde han på Cranbrook i början av 1940-talet. Kriget ransonerade metallen, och han smälte ofta om skrot till nytt material.

Ett av smyckena har en särskild plats i designhistorien. Bertoia formgav och göt Ray Eames vigselring i guld, innan han själv flyttade till Kalifornien för att arbeta med paret. Smyckena är unika föremål och har aldrig tillverkats i serie. 2015 samlade Cranbrook Art Museum dem i utställningen Bent, Cast & Forged: The Jewelry of Harry Bertoia, med Shelley Selim som curator, och året därpå visades den på Museum of Arts and Design i New York. Titeln beskriver metallen i dem: böjd, gjuten och smidd.

Altarskärmen i MIT Chapel (1955)

Efter stolarna kom arkitekturen. Det första stora uppdraget, en skärm till General Motors Technical Center i Warren, Michigan, 1953, förmedlades av Eero Saarinen. Året därpå gjorde Bertoia en skärm på omkring 5 × 21 meter i stål med beläggning av mässing, koppar och nickel till bankhallen i Manufacturers Trust Company på 510 Fifth Avenue i New York, beställd av Gordon Bunshaft på Skidmore, Owings & Merrill. Den sitter kvar på sin ursprungliga plats.

1955 kom altarskärmen till Saarinens kapell på MIT, en cylinder av tegel som bara får ljus genom ett runt takfönster över altaret. Bertoias skärm hänger från takfönstret ned mot altaret: tunna stavar av hårdlött stål med bronspatinerade plattor, glesare upptill och tätare i ögonhöjd, så att ljuset sprids ut i rummet. Den är drygt sex meter hög och tre meter bred, och den hänger kvar där den sattes upp. Här syns tydligast vad stolarna och skulpturerna har gemensamt: metall i tunna linjer, och mer luft än materia.

Sonambient (från omkring 1960)

Kring 1960 började Bertoia bygga skulpturer som låter. Enligt stiftelsen började det när han hörde en tråd klinga när den föll. Han arbetade med stavar av mässing, brons, berylliumkoppar, aluminium och andra metaller, som klingar mot varandra när de sätts i rörelse; från mitten av 1970-talet kom gonger. Skulpturerna blev tusentals, från 15 centimeter till sex meter, och alla är unika utom en upplaga på femtio från 1977. Namnet Sonambient myntade och registrerade han själv.

1968–1969 byggde han om en lada vid hemmet i Barto till rum för över hundra ljudskulpturer och en inspelningsstudio, med fyra mikrofoner i taket. Brodern Oreste spelade och spelade in skulpturerna tillsammans med honom. 1970 kom den första av elva Sonambient-skivor, och efter hans död hittade familjen nästan 400 rullband. Whitney Museum of American Art i New York har bland annat Beryllium-Copper Sonambient från omkring 1968 i sin samling.

Inflytande och arv

Harry Bertoia dog den 6 november 1978 i sitt hem i Barto, 63 år gammal, och ligger begravd bakom ladan med ljudskulpturerna.

Möblerna har aldrig lämnat produktionen. Knoll, sedan 2021 ett varumärke inom MillerKnoll, tillverkar Diamond Chair, sidostolen i tråd och i plast, en barpall, en bänk och Bird Chair med fotpall, en fåtölj med hög rygg från 1952. En möbel kom ut först långt efter hans död. 1950 visade han Hans och Florence Knoll en asymmetrisk schäslong som då var för komplicerad att tillverka. Knoll fick tillgång till en prototyp 2003 och satte Asymmetric Chaise i produktion 2005, med hjälp av familjen. Knolls historiker Brian Lutz har rangordnat hans arbete: målningarna bättre än skulpturerna, skulpturerna bättre än möblerna, och möblerna ändå ”absolutely brilliant”.

Flera av de offentliga verken står kvar där de byggdes. Vid Marshall University invigdes hans Memorial Fountain den 12 november 1972, till minne av flygolyckan den 14 november 1970 där 75 människor omkom, bland dem universitetets fotbollslag. Fontänen är över fyra meter hög och väger omkring 2 950 kilo. Bertoia ville enligt universitetet ”commemorate the living – rather than death – on the waters of life”. Varje år stängs vattnet av vid minnesceremonin den 14 november, och det sätts på igen på våren.

Resten förvaltas av familjen och Harry Bertoia Foundation, som sedan 2019 arbetar med ett catalogue raisonné, en fullständig verkförteckning. Till förmån för det sålde Sotheby’s i New York samlingen från Sonambient-ladan i december 2021. Året därpå visade Nasher Sculpture Center i Dallas Harry Bertoia: Sculpting Mid-Century Modern Life, med en konsertserie, Sculpting Sound, kurerad av David Breskin.