Stig Lindberg – från fajansfat till tv-apparat

I Röhsska museets samling i Göteborg finns en ljusgrå tv-apparat från 1959, i plast och teak, som går att vrida på sin fot. Den heter Luma Vision, och den är ritad av samme man som målade fajansfat på 1940-talet, tecknade bilderna till Lennart Hellsings Nyfiken i en strut och formgav servisen Spisa Ribb. Den svenske formgivaren Stig Lindberg (1916–1982) arbetade på Gustavsbergs porslinsfabrik från 1937 till 1981 och var dess konstnärlige ledare i två omgångar. Däremellan undervisade han på Konstfack. Tyger för NK, eldfast gods, en termos i plast och en transistorradio hör till samma verkförteckning. Till och med den 2 maj 2027 visar Nationalmuseum utställningen ”Stig Lindbergs lustfyllda värld” på Gustavsbergs Porslinsmuseum, till 110-årsminnet av hans födelse.

Bakgrund

Stig Lindberg föddes den 17 augusti 1916 i Umeå, som yngst av fem syskon. Enligt Röhsska museet var fadern Helof yrkesmilitär och modern Lydia lärare. Själv ville han först bli musiker, men efter en olycka i tonåren tog hans konstnärliga bana en annan riktning.

1935 började han på Tekniska skolan i Stockholm, dagens Konstfack. Efter två års studier började han i Gustavsberg, skriver Nationalmuseum, och från 1937 var han verksam vid porslinsfabriken där. Han anställdes av den konstnärlige ledaren Wilhelm Kåge (1889–1960), som hade haft posten sedan 1917, enligt Röhsska. 1937, samma år som Lindberg började, köpte Kooperativa Förbundet (KF) fabriken.

De två arbetade tillsammans i keramikverkstaden. Bland dem Lindberg arbetade med fanns också drejaren Berndt Friberg, enligt Store norske leksikon. Under det tidiga 1940-talet gjorde Lindberg skulpturer i chamotte och målade fajanser, och mot slutet av årtiondet fick han uppdrag utanför fabriken: 1947–1949 ritade han glas för Målerås glasbruk och textilier för Nordiska Kompaniet, enligt Nationalmuseum.

Kåges tid som konstnärlig ledare tog slut 1949, och Lindberg efterträdde honom. Hur länge han själv hade posten anges olika. Nationalmuseum skriver att han var konstnärlig ledare 1949–1957 och 1972–1980, och 1949 står också i tidslinjen hos Gustafsberg, som dagens varumärke stavas. Röhsska anger 1948 som året då han tog över, och Store norske leksikon 1947–1957 och 1970–1977.

1957 lämnade han ledarposten och blev huvudlärare på Konstfack, en tjänst han hade till 1970, enligt både Nationalmuseum och Röhsska. Under Konstfackåren ritade han glas för Kosta Boda och för danska Holmegaard, och 1970 fick han professors namn – båda uppgifterna enligt Nationalmuseum. Den andra perioden som konstnärlig ledare i Gustavsberg började 1972, enligt Nationalmuseum, och för fabriken arbetade han till 1981.

Lindberg dog den 7 april 1982, 66 år gammal, i sitt hem i Italien – i San Felice Circeo, enligt Nationalmuseum.

Designfilosofi

Han höll sig inte till ett material. Biografin som Nationalmuseum har skrivit går från skulpturer i chamotte och målade fajanser till glas, textilier och bokillustrationer, och från föremål i plast till en tv-apparat och en transistorradio för Luma. Bara inom keramiken gick han mellan fajans, stengods, flintgods och benporslin. Fabriken i Gustavsberg tillverkade också sanitetsporslin och plast, och plasten intresserade honom, skriver museet. Röhsska har en termos från 1957 i polystyren, glas och kork, tillverkad av Gustavsbergs fabriker AB, och Nationalmuseum nämner termosen Termic, sparbössan Skotte, vattenkannan Fontana och förvaringsserien Diskant.

Han kunde också avstå från dekor. Pungo, vaser och skålar i vitt stengods, har en matt, ofärgad glasyr. Victoria and Albert Museum (V&A) i London, som kallar formen Pouch, pung, har en av ett par vaser med formnumret 280 och beskriver den som päronformad och delvis bortskuren. Museet daterar den till omkring 1950, medan Vänersborgs museum skriver att den båtformiga skålen Pungo tillverkades i Gustavsberg 1953–1964.

I mönstren är tonen en annan. Cleveland Museum of Art, som köpte tyget Herbarium 1947, skriver att mönstret bryter mot Lindbergs vanliga ”folkloric motifs”, folkkonstmotiven, men har en liknande ”sense of whimsicality and brightness of color” – lekfullhet och färgstyrka.

Nationalmuseum lyfter fram ytterligare en sida: Lindberg var en skicklig grafisk formgivare och en tillgång för fabrikens pr, ofta synlig i pressen. Genom serviserna satte han sin prägel i hemmen, skriver museet, och många köpte hans porslin genom KF, som ägde Gustavsberg från 1937 och enligt Röhsska också Lumalampan AB, Luma. Designhistorikern Mats Linder skriver i Store norske leksikon att Lindberg med tiden blev ”en formens mester”, en formens mästare.

Centrala verk

Fajanserna (1940-talet)

Nationalmuseum kallar dem ”de fantasifullt dekorerade fajanserna” och placerar dem i det tidiga 1940-talet, vid sidan av skulpturerna i chamotte. Skålen Lansettblad i V&A är daterad till omkring 1942. Den är gjord i tennglaserat lergods, fajans, med vit glasyr och målad dekor i grönt och svart, enligt museets katalog (CIRC.134-1954). V&A har också ett fat från 1940 som museet kallar Leaf, och Röhsska museet i Göteborg har ett fat från 1942 och en skål från 1945.

Enligt Store norske leksikon var det en utställning med fajanserna på NK i Stockholm som gav Lindberg hans genombrott. De hör till åren under Kåge, innan Lindberg själv tog över den konstnärliga ledningen, och de tillverkas inte i dag. Fajanserna finns i museerna, i London och i Göteborg.

Herbarium och tygerna för NK (omkring 1947)

Herbarium är ett handtryckt bomullstyg som Cleveland Museum of Art daterar till omkring 1947 och förvärvade samma år. Trycket gjordes av ”the Swedish screenprinter Erik Ljungberg”, enligt museet. Lindberg ritade mönstren, andra tryckte dem, och Nordiska Kompaniet var uppdragsgivare och sålde tygerna.

Store norske leksikon räknar Herbarium, Lustgården och Melodi till hans tyger för NK. Melodi är från 1950, screentryckt rayon, och står med NK som återförsäljare i V&A:s katalog. Kulturen i Lund har Lustgården som filmtryck på linne från NK:s Textilkammare, och en gardin i samma mönster tillverkad på 1950-talet. Senare tyger är Jokkmokk från 1954, i V&A:s samling, och sammetstrycket Undret från 1964, i Röhsskas.

Bilderböckerna med Lennart Hellsing (1947–1959)

Nyfiken i en strut kom ut 1947, med text av Lennart Hellsing, bilder av Lindberg och musik av Knut Brodin, utgiven av Kooperativa förbundets bokförlag. Året därpå kom Musikbussen på samma förlag, med teckningar av Lindberg. Krakel Spektakel 1952 och Daniel Doppsko 1959 gav Rabén & Sjögren ut, och till Krakel Spektakel gjorde Lindberg både omslag och illustrationer.

Hellsing skrev, Lindberg tecknade. Böckerna finns också i museerna: V&A har tryck ur Musikbussen som museet daterar till omkring 1956, och Röhsska har Daniel Doppsko. Nationalmuseum nämner Krakel Spektakel och Musikbussen i texterna till utställningarna 2025 och 2026. Böckerna har getts ut igen: Krakel Spektakel 1985, Daniel Doppsko 2011 och Nyfiken i en strut 2012.

Spisa Ribb och Terma (mitten av 1950-talet)

Spisa Ribb lanserades på H55 i Helsingborg 1955: vit botten, en brun kantrand och tunna mörka ränder. Gustavsbergs porslinsfabrik tillverkade servisen till 1974, och i dag gör Gustafsberg den som Ribb i benporslin. Röhsska har en kaffekopp från 1955 (RKM 167-1997).

Vid sidan av servisen fanns Terma, en eldfast serie. Årtalet beror på museet. V&A daterar en kaffekanna i stengods med halvmatt brun glasyr, märkt ELDFAST TERMA, till 1955, medan Röhsska daterar en stekpanna ur serien till 1953 och anger materialet som glaserad novarlit. Helsingborgs museum beskriver hur serierna togs emot: ”Med sina bruna nätta ränder i kombination med servisen Terma tilltalade den publiken.” Terma tillverkas inte i dag.

Luma Vision (1959)

Lumalampan AB hörde liksom Gustavsberg till KF, och i slutet av 1950-talet ritade Lindberg ett par tv-modeller för företaget, enligt Röhsska museet. Museets Luma Vision från 1959 (RKM 78-1978), modell LT 104, är en ljusgrå tv i plast som går att vrida på en fot av teak. ”His Lumavision differed from everything else on the market”, skriver Röhsska. Enligt museet var många tv-apparater då golvmodeller som liknade skåp eller radiogrammofoner, medan Lindberg satte bildskärmen och bildröret som en vridbar, organiskt formad enhet ovanpå en rektangulär trälåda som skulle stå på ett bord eller en hylla.

Tekniska museet i Stockholm har ett exemplar av samma modell, LT 104, som museet daterar till 1961 och katalogiserar som ”TV-mottagare med svängbart bildrör, på underrede av teak”. Den kom till museet med Telemuseums samling, som TeliaSonera skänkte 2010. För Luma ritade Lindberg också en transistorradio, enligt Nationalmuseum. Ingen av apparaterna tillverkas i dag.

Inflytande och arv

Fabriken i Gustavsberg fick nya ägare 2019, och under namnet Gustafsberg samlar den i dag på sin webbplats Adam, Berså, Blå Aster, Eva, Prunus, Ribb, Röd Aster, Röd Salix och Svart Salix under rubriken ”Handdekorerat Porslin av Stig Lindberg”, i oktober 2026. Röhsska daterar Salix till 1954, liksom V&A, och Prunus till 1965. I sin tidslinje kallar Gustafsberg honom ”en av Sveriges mest inflytelserika formgivare”.

Berså har ett delat upphov. Mönstret formgavs 1960 och krediteras Lindberg, men enligt Gustafsberg och Helsingborgs museum är bladdekoren ritad av Krister Karlmark, då student till Lindberg på Konstfack, under Lindbergs ledning. Gustavsbergs porslinsfabrik tillverkade serien i flintgods 1961–1974, och sedan 2005 nytillverkas den i benporslin.

Rights & Brands är ”master agent” för Stig Lindberg och licenserar hans mönster bland annat på textilier. Sonen Lars Dueholm-Lindberg förvaltar arvet.

I museerna är han väl representerad. V&A har omkring 70 poster under hans namn och Röhsska omkring 60, och Cleveland Museum of Art, Tekniska museet, Kulturen i Lund och Vänersborgs museum har också verk. Gustavsbergs Porslinsmuseum är en del av Nationalmuseum, som förvaltar Gustavsbergssamlingen på omkring 45 000 föremål. Nationalmuseum har visat honom två år i rad: 2025 på Läckö slott, i ”Stig Lindberg – Designer with a Dazzling Desire to Create” under firandet av porslinsfabrikens 200-årsjubileum, och sedan 6 juni 2026 i Gustavsberg. ”Det var för Gustavsberg som han formgav älskade klassiker som serviserna Berså och Spisa Ribb”, skriver museet om den senare utställningen. Röhsska visade ”Prunus, Tahiti och Batalj – Stig Lindberg i samlingarna” sommaren 2016.

Nationalmuseum skriver också att hans föremål fortfarande är eftertraktade, både vintage och nytillverkade, i Sverige och utomlands.