Piet Hein – poeten som gav superellipsen dess namn

Stockholms planerare hade prövat ellipsen. De hade prövat en kurva sammansatt av åtta cirkelbågar. Ingen av dem fungerade på den avlånga, rektangulära platsen i city där två trafikleder skulle mötas, och 1959 vände sig arkitekterna till en dansk poet. Piet Hein (1905–1996) skrev korta dikter under pseudonymen Kumbel och registrerade under sitt liv omkring 3 100 idéer och patent. Till Sergels torg gav han en kurva mitt emellan ellipsen och rektangeln, och han gav den ett namn: superellips. Formen stannade inte i rondellen. Den blev ett bord som han tog fram tillsammans med Bruno Mathsson och som fortfarande tillverkas, och ett ägg i metall som kan stå på ända.

Bakgrund

Piet Hein föddes i Köpenhamn den 16 december 1905, i ett hem där yrkena krävde precision. Fadern Hjalmar Hein var civilingenjör, modern Estrid Hein ögonläkare. Sonen tog studentexamen från Metropolitanskolen 1924 och valde sedan två vägar på en gång.

Den ena var konsten: privata målarskolor och Kungliga Konsthögskolan i Stockholm, där Albert Engström och Wilhelm Schmidt var hans lärare. Den andra var vetenskapen, hemma i Köpenhamn: filosofi och teoretisk fysik vid universitetet, vid Polyteknisk Læreanstalt och vid det institut för teoretisk fysik som i dag bär Niels Bohrs namn. Bohr lärde han känna redan under studietiden. Någon universitetsexamen tog han aldrig.

Uppfinnaren fanns där tidigt. I början av 1930-talet tog han patent på rörliga dockögon, en av de tusentals idéer han kom att registrera.

Det var ändå orden som gjorde honom känd i Danmark. 1940 började Politiken trycka korta dikter signerade Kumbel – ordet betyder en sten med inskription. Formen döpte Hein själv till gruk, ett ord han hittade på. Mellan 1940 och 1963 kom 20 samlingar, och till slut hade han skrivit närmare 10 000 gruk. Samma år som de första trycktes blev han ordförande i Frisindet Kulturkamp, och 1948–49 ledde han Een Verden, den danska grenen av den världsfederalistiska rörelsen. Poeten tog plats i det offentliga livet långt innan någon bad honom om en form.

Under stora delar av livet bodde Hein i Rungsted, på Rungsted Skovhus. Mellan 1969 och 1976 bodde han i Stoke Poges utanför London, och därefter på herrgården Damsbo på sydvästra Fyn. Han gifte sig fyra gånger och fick fem söner. Piet Hein dog på Fyn den 17 april 1996, 90 år gammal.

När förfrågan från Stockholm kom 1959 var han 53 år och känd i Danmark för sina gruk. Han hade studerat konst i Stockholm och fysik i Köpenhamn, och det var just den kombinationen uppdraget krävde: någon som kunde räkna fram en kurva och samtidigt se om den var vacker.

Designfilosofi

Fritz Hansen, som tillverkar hans bord, skriver uttryckligen att Piet Hein varken var arkitekt eller möbelformgivare. Företaget kallar honom i stället ”The rational idealist”. Den Store Danske nöjer sig med tre ord: författare, formgivare och uppfinnare.

Det som håller ihop de tre är metoden. Där andra formgivare drog en kurva på fri hand räknade Hein fram den. Superellipsen, Superægget och de isolux-ytor som hans lampor bygger på är alla härledda ur matematik snarare än tecknade. Superellipsen är enklast att förklara. Med exponenten 2 i kurvans ekvation blir resultatet en ellips, och ju högre exponenten är, desto närmare kommer kurvan rektangeln. Hein valde 2,5 för Sergels torg: en form som fyller ut en rektangulär yta bättre än ellipsen men saknar rektangelns hörn.

I Martin Gardners spalt Mathematical Games i Scientific American, september 1965, citeras Hein om varför han tyckte om kurvan. Superellipsen har, sa han, ”samma övertygande enhet som cirkeln och ellipsen, men är mindre självklar och mindre banal” (fritt översatt). Han beskrev den som en befrielse från den tvångströja som de enklare kurvorna av första och andra graden utgör.

Enligt Piet Hein Trading, som förvaltar hans verk, formulerade han 1944 en definition av konst som förvaltningen återger på engelska: ”Art is solution to problems which cannot be formulated clearly before they have been solved.” Konst är alltså, i hans mening, lösningen på problem som inte går att formulera tydligt förrän de är lösta. Sergels torg passar beskrivningen väl. Planerarna visste vad som inte fungerade – ellipsen, cirkelbågarna – men inte vad de letade efter förrän de såg det.

Den Store Danske beskriver hans naturfilosofi som nyplatonsk och besläktad med H.C. Ørsteds, med tesen att inget perspektiv på tingen är det yttersta och slutgiltiga. Det förklarar varför samma person kunde skriva närmare tiotusen korta dikter och ägna sig åt ljusspridningen i en lampa utan att se någon motsättning. Det var samma arbete i olika material.

Centrala verk

Superellipsen för Sergels torg (1959)

Platsen i Stockholms city var en rektangel, nästan 200 meter lång, där två trafikleder möttes. Mitt på den skulle det ligga en rondell med en fontän. De svenska arkitekterna och stadsplanerarna, med David Helldén i arbetet med utformningen från slutet av 1950-talet, hade förkastat både ellipsen och en kurva sammansatt av åtta cirkelbågar. Enligt Martin Gardners redogörelse i Scientific American vände de sig 1959 till Hein.

Hans svar var superellipsen med exponenten 2,5. Kurvan själv var inte ny – en fransman hade beskrivit kurvfamiljen redan på 1800-talet – men Hein gav den namnet och en tillämpning i stadsskala. Torget som helhet är de svenska arkitekternas verk. Heins bidrag är formen, som bestämmer både rondellen med fontänen och torgets grundplan. Själv kallade han resultatet ”et gruk i jernbeton”, ett gruk i armerad betong, enligt Dansk Biografisk Leksikon.

Torget stod klart i slutet av 1960-talet. När det renoverades 2018 lämnades superellipsen orörd. Den som går över torget i dag rör sig fortfarande runt Heins kurva.

Superellipsbordet (1964)

Från gatan var steget kort till möblerna. Enligt Gardners spalt 1965 tog Bruno Mathsson upp superellipsen och gjorde först skrivbord av den, sedan bord, stolar och sängar. Superellipsbordet formgav Hein och Mathsson tillsammans 1964.

Skivan har den superelliptiska formen och vilar på spännben. Fritz Hansen kallar det i sin historik ett demokratiskt bord ”with no distinct ends”, utan tydliga ändar, och Gardner sammanfattade saken med en parentes: ”(Who needs the corners?)” Det är matematiken från Sergels torg, nedskalad till ett matrum.

Bordet tillverkades i Värnamo redan på 1960-talet och av Fritz Hansen i Danmark från 1968. I dag tillverkas det av både Bruno Mathsson International i Värnamo, under namnet Superellips, och Fritz Hansen, under namnet Superellipse, och Nationalmuseum i Stockholm har ett exemplar i sina samlingar.

Bordet är också skälet till att Hein hör hemma i möbelhistorien alls. Utan det hade han varit en dansk poet med en rondell i Stockholm. Med det fick han en plats i Fritz Hansens sortiment, där han finns kvar.

Superægget (1965)

1965 tog Hein superellipsen in i tre dimensioner. Superægget är kurvans form som kropp, och till skillnad från ett vanligt ägg kan det stå på båda ändar. Enligt tillverkaren gjordes de första exemplaren 1965 av Skjøde i Skjern.

Ägget har gjorts i mässing, silver och rostfritt stål och sålts som skulptur, spel, amulett och dryckeskylare – senare även som antistressägg. Gardners spalt 1965 berättar att Georg Jensen Inc. i New York, på beställning av företagets president Justus Lunning, lät göra ett ägg i silver i samarbete med Hein: 15 gånger 12 centimeter, i proportionen 6:5.

Röhsska museet i Göteborg har Superægget från 1965 i sin samling, och Piet Hein Trading tillverkar det fortfarande i Danmark. Av Heins verk är det det mest renodlade. Bordet behöver ben och torget behöver trafik, men ägget är bara formeln, i ett format som ryms i handen.

RA-lampan (1939)

Hein började skissa på lampan RA nästan tre decennier före superellipsen. Enligt Piet Hein Trading, som tillverkar den i dag, gjorde han de första skisserna 1931, 25 år gammal, och beskrev lampan året därpå i Fysisk Tidsskrift. Den kom i produktion 1939.

Lampan bygger på det som Hein kallade isolux-ytor: former beräknade för att sprida ljuset jämnt och utan bländning. Den återlanserades 1969 i periodens färger, och 2006 kom RA 2006, tillverkad efter originalritningarna.

RA är värd att känna till eftersom den visar att metoden fanns långt före uppdraget i Stockholm. Redan som 25-åring räknade Hein fram en form i stället för att rita den, nio år innan det första gruket trycktes. Samma tillverkare säljer i dag också Sinus, en lampa som han ritade 1967 men som enligt Piet Hein Trading tillverkas först sedan 1995, som pendel i två storlekar och som bordslampa.

Inflytande och arv

Superellipsen spreds till fler platser än Stockholm. Den Store Danske nämner byggnader med formen i Paris, Chicago och Kanada, och Dansk Biografisk Leksikon berättar att Hein också planerade i Peterborough i Kanada. I möbelvärlden var det Mathsson som tog formen vidare, och det är genom bordet som den finns kvar i hemmen.

Arvet förvaltas i dag av flera parter. Fritz Hansen och Bruno Mathsson International tillverkar Superellipsbordet. Piet Hein Trading i Middelfart tillverkar lamporna, Superægget och Somakuben, säljer gruksamlingarna och har en grukdatabas på piethein.dk.

Somakuben hör till 1930-talet: sju olika bitar av sammanfogade småkuber som tillsammans bildar en kub. Enligt Thorleif Bundgaards Soma-historik fick Hein idén under en föreläsning i kvantfysik av Werner Heisenberg. I Egeskovs slottspark står HelixHelios, ett spiralformat solur som visar tiden genom att kasta skugga på sig självt. Det kom till Egeskov kring 1990.

Erkännandena kom från många håll. 1968 fick han Alexander Graham Bells silverklocka, 1969 Aarestrup-medaljen och 1971 ID-prisen, och 1972 blev han hedersdoktor vid Yale. Storm P.-priset och Läkerols kulturpris följde 1978, Ingenio et arti 1985, Tietgenmedaljen 1990 och ett hedersdoktorat vid Odense universitet 1991.

Hein passar dåligt in i någon enskild stil. I berättelsen om skandinavisk modern syns han genom ett enda bord, formgivet tillsammans med en svensk möbelformgivare och i dag tillverkat av Fritz Hansen och Bruno Mathsson International. I Danmark är det gruken han är känd för; för svenska designintresserade är det bordet och torget. Han kallade själv torget ett gruk i armerad betong. Det är en rimlig beskrivning av hela verket: kort, exakt och svårare att göra än det ser ut.