Diamond Chair – Bertoias fåtölj av svetsat trådnät

Diamond Chair är ett enda nät av svetsad ståltråd, böjt så att det blir sits, rygg och armstöd på en gång, och upplagt på ett underrede av grövre stålstav. Harry Bertoia formgav den 1950–1952 för Knoll, som introducerade den i december 1952. Från 1953 har den varit i produktion utan avbrott, sedan 1986 i Verona i Italien. Knoll hade inte krävt att han skulle rita möbler. Bertoia var i första hand skulptör och arbetade för Knoll bara 1950–1952. Stolarna beskrev han, enligt Cooper Hewitt, med skulpturens ord: ”If you will look at these chairs, you will find that they are mostly made of air, just like sculpture.” Rummet, sa han, går rakt igenom dem.

Designbakgrund

Inbjudan kom 1950. Hans och Florence Knoll bad Bertoia flytta till östra Pennsylvania, enligt Knoll på förslag av Herbert Matter, och ordnade en metallverkstad och en modellverkstad åt honom i Bally. Något möbelprogram krävde de inte. De uppmuntrade honom att experimentera och visa dem det som blev intressant, skriver både Knoll och Knoll International.

Tanken på stolar hade han med sig. Enligt V&A tog hans första idéer om stolar form i Kalifornien, där han arbetade med Charles Eames och andra.

I Pennsylvania utgick han från tråden. Stolarna byggde på former av stålnät, ”steel grid wire forms”, och enligt Harry Bertoia Foundation formgav han dem 1950–1951. Cooper Hewitt anger 1950–1952 för just Diamond Chair. Tillverkningen förberedde han inte ensam: 1951–1952 arbetade Bertoia med stolarna tillsammans med Knolls utvecklingsteam, Richard Schultz, Don Pettit och Bob Savage. Schultz hade anställts 1951, och trådkollektionen var hans första uppgift, enligt Knoll.

I slutet av 1952 var formgivningen klar, liksom de första fixturerna, ”the initial jigs”. Enligt stiftelsen gav Knoll honom då en extra summa för rättigheterna till stolarna ”forevermore”, och bonusen hjälpte honom att börja köpa en bondgård i Pennsylvania.

Kollektionen, där också Side Chair och Bird Chair ingår, introducerades i december 1952. Diamond Chair visades första gången samma år och var i produktion 1953. Då hade Bertoia redan lämnat möblerna för skulpturen.

Konstruktion och material

V&A beskriver sitt exemplar i en mening: ”A diamond shaped chair constructed of a concave grid of wires, supported on a steel rod frame, all painted black.” Sits, rygg och armstöd är ett och samma konkava nät av ståltråd, och nätet vilar på ett underrede av grövre stålstav. Knoll anger materialet som ”welded steel rods”, svetsade stålstavar. Under fötterna sitter glidskydd av plast.

Enligt Knoll är Diamond Chair 85,1 centimeter bred, 71,1 djup och 76,2 hög, med sitthöjden 41,3 och sittdjupet 48,3 centimeter. Den väger 15,5 pund, omkring 7 kilo.

Det finns en större version. Knoll International säljer Large Diamond, 114 centimeter bred, 82 djup och 71 hög med sitthöjden 41 centimeter, och bara helklädd. Stiftelsen kallar den ”the wide diamond”. Museerna skiljer storlekarna åt med modellnummer: Cooper Hewitt kallar sitt exemplar ”Small Diamond chair, model 421-1”, och Museum Angewandte Kunst i Frankfurt har en 110,5 centimeter bred ”Diamond Chair No. 422”. Någon katalog från Knoll med numren har vi inte kunnat kontrollera.

Ytan har skiftat. Enligt stiftelsen var stolarna på 1950-talet svarta, vita eller tvåfärgade i svart och vitt, och det svarta var en enkel svartoxid som användes till mitten av 1960-talet. Polerad krom är standardalternativ sedan 1956. På 1970-talet kom färgade pulverlacker av polyester eller epoxi: rött, gult, grönt, blått och brunt, plus vitt och svart. Till hundraårsjubileet av Bertoias födelse 2015 kom en guldpläterad Diamond Chair. I dag erbjuder Knoll ramen med Rilsan-beläggning, i polerad krom eller med 18 karats guldplätering, i färgerna svart, vit, blå, guld och krom.

Klädseln är en sittdyna av skum, fäst med tryckknappar av metall, eller en helklädsel. Knoll erbjuder bland annat tygerna Classic Boucle, Hourglass, Ultrasuede, Crossroad och Prestini. Prestini fanns redan på 1950-talet: Cooper Hewitts exemplar från omkring 1957 är klätt i det, i blå bomull från Knoll Textiles.

East Greenville i Pennsylvania var i årtionden den viktigaste tillverkningsorten i USA. 1986 flyttade all produktion av Bertoias stolar till Verona, och enligt stiftelsen blev tråden då grövre, en ”waterfall edge” tillkom och fästena ändrades; före 1986 skiljer sig stolarna mest i tråddiametern. Knoll anger i dag Italien som tillverkningsland för stolen och USA för sittdynan.

Funktion och användning

Diamond Chair är en fåtölj, en lounge chair i Knolls sortiment. Med sitthöjden 41,3 och sittdjupet 48,3 centimeter är den gjord för att luta sig tillbaka i, inte för att ställas vid ett matbord, och med 85 centimeters bredd tar den plats.

Bertoia menade att stolarna först måste lösa praktiska problem: ”In the chairs, many functional problems have to be satisfied first”, sa han enligt Cooper Hewitt. Museet beskriver resultatet så: ”The curves and contours of the model 421-1 seem to embrace the sitter.” Knoll kallar sitsen i hela trådkollektionen ”a relaxed sit”.

Klädseln avgör hur mycket av nätet som syns. Sittdynan lämnar rygg och armstöd öppna, helklädseln klär hela nätet, och utan klädsel syns konstruktionen helt.

Stolen går att ställa utomhus, men bara i vissa utföranden. Knoll godkänner svart och vit Rilsan för utomhusbruk, tillsammans med utomhustyget Chain Link. Polerad krom och guld är inte godkända ute. Knoll lämnar fem års garanti.

Plats i designhistorien

Kollektionen blev ”a major success for Knoll Associates”, skriver Möbeldesignmuseum. V&A förklarar varför den stack ut: ”In the 1950s, when most chairs were made from wood, Bertoia’s furniture was viewed as an innovation.” Museet går längre. Trådnätet fick enligt V&A stolen att se ”transparent and weightless” ut och förebådade de trådmodeller, ”wireframe renderings”, som datorstödd design arbetade med ett halvsekel senare.

Bertoia var inte ensam om trådnätet. V&A kopplar stolens konkava form till Charles och Ray Eames experimentmöbler, och paret gjorde också stolar av trådnät. Eames trådstol kom före Bertoias, men High Museum of Art bedömer att de utvecklades oberoende av varandra.

Stolen finns i flera museisamlingar. Victoria and Albert Museum i London har ett svartmålat exemplar. Cooper Hewitt i New York har det blå, klädda från omkring 1957, som visades i utställningen Knoll Textiles, 1945–2010. Museum Angewandte Kunst i Frankfurt köpte den stora modellen 1989, och i Sverige har Möbeldesignmuseum en Diamond Chair.

Den hör till amerikansk mid-century modern, och tillverkaren kallar själv trådstolarna ”among the most recognized achievements of mid-century modern design”. I Knolls sortiment står den i dag bredvid Eero Saarinens Womb Chair, en fåtölj med ett klätt skal i stället för ett öppet nät.

Ny köper man den av Knoll, som sedan 2021 är ett varumärke inom MillerKnoll. I oktober 2026 kostade den på Knolls amerikanska produktsidor 2 229–3 864 dollar med sittdyna och 3 521–5 976 dollar helklädd. Large Diamond finns hos Knoll International men inte i Knolls amerikanska webbutik. I Europa säljs stolarna genom Knoll Internationals auktoriserade återförsäljare; svenska priser har vi inte kunnat belägga.

Kopiorna är många, och stiftelsen ger några kännetecken. Hos äkta stolar ligger ramens stavar över benstavarna, och de har ingen dubbel kanttråd. En halvtumsplugg ska passa i underredets böjar. Knoll skriver att logotypen är stämplad i underredet. Stiftelsen ger bakgrunden: ordet ”Knoll” stämplas diskret på underredets övre del sedan 2004, och ”If the word ’Knoll’ is mentioned, it is still no guarantee as to its authenticity”. Annonser med ”Bertoia style” eller ”inspired by Bertoia” gäller kopior, och stiftelsen äkthetsbestämmer inte stolar. I Sverige är Bertoias brukskonst som huvudregel upphovsrättsligt skyddad till och med 2048, sjuttio år efter hans dödsår; om ett föremål alls är skyddat avgör domstol. Hur man skiljer original från kopia går guiden original eller kopia igenom.