Postmodernism – när ornamentet och ironin kom tillbaka

Postmodernism är den rörelse i arkitektur och design som från omkring 1970 till 1990 bröt med modernismens krav på renhet och funktion och i stället tog tillbaka ornament, färg, historiska citat och ironi. Den började som ett gräl bland arkitekter. Robert Venturi svarade 1966 på Mies van der Rohes ”Less is more” med ”Less is a bore”, och kritikern Charles Jencks dödförklarade 1977 den moderna arkitekturen med datum och klockslag. Sedan flyttade grälet in i köket: en vattenkokare med en vissla formad som en röd fågel, en kaffebryggare formad som en kon, en fåtölj i 1700-talsstil övermålad med prickar. Victoria and Albert Museum (V&A) i London drog 2011 gränsen vid 1990 i sin stora översiktsutställning. Men Michael Graves kokare har funnits i Alessis sortiment sedan 1985, och museets väggtext gav ett torrt besked: ”like it or not, we are all postmodern now.”

Historisk bakgrund

Postmodernismen började som arkitekturteori, och den började i USA. Robert Venturi gav 1966 ut Complexity and Contradiction in Architecture på Museum of Modern Art i New York, och där kom svaret på Mies motto: ”Less is a bore.” Huset han ritade åt sin mor Vanna i Chestnut Hill i Philadelphia blev rörelsens tidiga ikonbyggnad. 1972 följde Learning from Las Vegas, skriven med Denise Scott Brown och Steven Izenour, som redan i titeln gjorde kasinostaden till lärobok. Jencks skrev 2016 att Venturis bok sådde fröet till den postmoderna argumentationen. Venturi själv ville inte bära etiketten: ”I am not now and never have been a Postmodernist.”

Det var Charles Jencks som gjorde begreppet känt i arkitekturen, och han gav dessutom föregångaren ett dödsdatum. The Language of Post-Modern Architecture från 1977 inleds med att modern arkitektur dog i St Louis ”on July 15, 1972 at 3.32 pm (or thereabouts)”, när bostadsområdet Pruitt-Igoe sprängdes. Klockslaget var ett retoriskt grepp och ska läsas som ett. Bilden han använde visade enligt senare kritiker en provsprängning den 16 mars 1972, och de sista husen revs först 1976. Ordet var inte heller hans – Tate daterar postmodernism i konsten till omkring 1970. Men Jencks gjorde det till ett program. I ett samtal med Rem Koolhaas lämnade han ändå dörren på glänt: ”Some of the best postmodernists are modernists on a holiday from orthodoxy.”

I Italien gick vägen genom 1960-talets radikala design. Ettore Sottsass och Perry King ritade 1969 skrivmaskinen Valentine för Olivetti, i röd plast och med känslan före tekniken; V&A kallar den tekniskt medioker men en designklassiker ändå. Det är ett förstadium, inte postmodernism i strikt mening. 1976 grundades Studio Alchimia i Milano. Med Alessandro Mendini som ledande gestalt arbetade gruppen med redesign: den tog befintliga föremål och gjorde om dem.

1980 fick rörelsen sina scener. På Venedigbiennalens första internationella arkitekturutställning byggdes Strada Novissima, en gata av fasader i olika stilar med Hans Holleins pelarfasad i mitten. Året innan hade Aldo Rossis flytande Teatro del Mondo bogserats till Punta della Dogana för samma biennal. Och den 11 december 1980 grundades Memphis hemma hos Sottsass i Milano, rörelsens mest färgstarka gren.

Bakom stod mer än arkitekternas gräl. Cooper Hewitt kopplar postmodernismen till förändringarna i världsekonomin och de nya medierna under 1900-talets sista kvartssekel, och V&A:s kuratorer till masskonsumtionen. V&A visade också hur en provokativ arkitekturrörelse från början av 1970-talet spred sig till möbler, mode, grafik och musikvideor.

Toppen kom på 1980-talet: Portland Building 1982, Alessis Tea & Coffee Piazza 1983, Graves vattenkokare 1985. Samtidigt blev upprorsmakarna etablissemang. Pritzkerpriset gick till Hans Hollein 1985, Aldo Rossi 1990 och Robert Venturi 1991. Något skarpt slut finns inte. När Sottsass lämnade Memphis 1985 sa han att starka idéer har kort liv och inte går att utveckla vidare – ”Le idee forti hanno vita breve” – och orden passar hela rörelsen. V&A drar gränsen vid 1990, samma år som Philippe Starcks Juicy Salif kom. Det som levde vidare efter det var framför allt Alessis kommersiella arv.

Kännetecken och formspråk

Den enklaste testfrågan: handlar föremålet om något annat än sig självt? Modernismen ville att formen skulle visa konstruktion och funktion. En postmodern stol citerar en annan stol, en byggnad, en målning eller ett skämt. V&A sammanfattar formspråket som ”exuberant colour, bold patterns, artificial looking surfaces, historical quotation, parody and wit”.

Signaturerna går igen. Arkitektur i miniatyr: Aldo Rossis kaffebryggare är en kon på en cylinder, Michael Graves kannor ser ut som vakttorn, och i Alessis Tea & Coffee Piazza står varje servis på sin bricka som en egen liten piazza. Historiska möbeltyper som platt bild: i Venturis Chippendale-stol är 1700-talsryggen utsågad ur plywood och klädd i laminat med mönstret Grandmother, som bygger på en duk. Redesign: Mendinis Proust-fåtölj är en färdig fåtölj i 1700-talsstil, målad om för hand. Lek och figur: Graves fågelvissla och Mendinis korkskruv Anna G., som porträtterar en verklig kvinna. Och högt blandat med lågt – Alessi skriver att kokaren blandar influenser från ”European Art, American Pop and quotes from pre-Columbian cultures”.

Materialen är spretiga, och det är en del av poängen. Plastlaminat på formpressad plywood och på träfiberskiva. Spegelpolerat rostfritt stål i Alessis köksföremål, gjuten polerad aluminium i Juicy Salif. Handmålat trä och klädsel hos Mendini, betong och järn hos Jonas Bohlin, perforerat metallnät hos Shiro Kuramata. Färgerna skiljer grenarna åt. Alessi-objekten är ofta blank metall med färgade detaljer – blått handtag och röd fågel på Graves kokare – medan Alchimia och Memphis täcker hela ytan med mönster.

Gränserna behöver dras, eftersom de suddas ut. Postmodernismen är ett svar på modernismen från Bauhaus och funktionalismen, inte en fortsättning: modernismen sa sig stå ovanför stil, för postmodernisterna var stil allt, som V&A-kuratorerna Glenn Adamson och Jane Pavitt formulerat det. Memphis är en del av postmodernismen, inte en synonym. V&A visade både Memphis och Studio Alchimia som delar av rörelsen, som också rymmer Alessis arkitektföremål, den amerikanska historicismen hos Venturi och Graves och arkitekturen. Alchimia gjorde om befintliga föremål och arbetade med enstaka exemplar; Memphis ritade nya möbler och föremål för serie.

Två förväxlingar till. 1960-talets pop och rymdålder, som guiden till mid-century modern räknar till den stilens efterföljare, tittade framåt. Postmodernismen tittade bakåt och citerade. Och retro är inte postmodernism: retro gör nytt i en äldre epoks stil, postmodernismen citerade med ironi och kollage. Mendini ritade ingen ny fåtölj i gammal stil. Han tog en som redan fanns och målade över den.

Centrala gestalter

Robert Venturi (1925–2018) och Denise Scott Brown stod för teorin. Hon var partner i kontoret från 1969 och hans medarbetare i omkring trettio år, och de var gifta; böckerna från 1966 och 1972 är rörelsens grundtexter. I möbler syns de tydligast i serien om nio stolar i historiska stilar som Knoll lanserade 1984, bland dem Chippendale-stolen.

Alessandro Mendini (1931–2019) var den italienska postmodernismens teoretiker och organisatör. Född i Milano, arkitekt och redaktör för flera av de stora designtidskrifterna, blev han den ledande gestalten i Studio Alchimia och dess idé om att göra om det som redan fanns. Poltrona di Proust från 1978 är metoden i ett föremål. Mendini var inte medlem i Memphis – han saknas i Memphis srl:s lista över gruppens grundare och senare medlemmar. Däremot tog han initiativet till Tea & Coffee Piazza och drev projektet med Alberto Alessi. Sedan stannade han i decennier som Alessis designkonsult: företagets historiograf, formgivare av korkskruven Anna G. och arkitekt för utbyggnaderna av museet och huvudkontoret i Omegna.

Ettore Sottsass (1917–2007), född i Innsbruck, är bron mellan 1960-talets radikala design och 1980-talets postmodernism. Han ritade Valentine, grundade Memphis och lämnade gruppen 1985. Skänken Casablanca från Memphis första kollektion 1981, i laminat på träfiberskiva, beskriver V&A som ett brott med idén att formen ska följa funktionen. Alessi räknar honom till dem som startade revolutionen bort från ”the rigid functionalism” kring andra världskriget, och säljer fortfarande hans bordsföremål, bland dem besticket Nuovo Milano från 1982.

Michael Graves (1934–2015) gjorde den amerikanska postmodernismen kommersiell. Han föddes i Indianapolis och undervisade vid Princeton 1962–2001. Hans kontor skriver att han ofta sa att det var i Rom han lärde sig ”the nouns and verbs of architectural language”. Han ritade Portland Building, en servis till Tea & Coffee Piazza, vattenkokaren 9093 och enligt Design Museum omkring 150 produkter till för Alessi. 1991 kom Mickey Mouse Gourmet Collection för Disney.

Aldo Rossi (1931–1997) kom från ett annat håll. V&A förknippar honom med neorationalismen, ”a reinvigoration of austere classicism”, och Pritzkerjuryn skrev 1990 att han ”eschewed the fashionable and popular to create an architecture singularly his own”. Ändå förde han arkitekturens grundformer – kon, kupol, cylinder – in i köket, och Alessi tillverkar dem fortfarande. Teatro del Mondo, den flytande teatern med 250 platser från 1979, beskrev han som ”a place where architecture ended and the world of the imagination began”.

Runt kärnan fanns fler. Wienaren Hans Hollein, född 1934, ritade mittfasaden på Strada Novissima och fick Pritzkerpriset 1985, där juryn citerade hans princip: ”We give back to man the joy of building.” Shiro Kuramata förde in ironin i metallnät. Philippe Starck hör till den sena, kommersiella fasen; Juicy Salif kom 1990, när rörelsen ebbade ut, och Alessi beskriver honom i dag snarare som pionjär för ”democratic design”.

Den svenska grenen gick genom Källemo i Värnamo, som Sven Lundh grundade 1973. Företaget tillverkade Jonas Bohlins Concrete 1981 och har Mats Theselius fåtölj National Geographic i sortimentet.

Centrala verk

Poltrona di Proust (1978) är Alessandro Mendinis fåtölj för Studio Alchimia: en färdig fåtölj i 1700-talsstil, övermålad för hand med prickar efter en målning av Paul Signac. Inget är nyritat, allt är citat. V&A, vars exemplar utfördes 1981, kallar den ”a postmodern bricolage”.

Concrete (1981) var Jonas Bohlins examensarbete på Konstfack, en stol i järn och betong som Källemo tillverkade i en begränsad upplaga om 100 exemplar. Enligt Källemo väckte den stor uppmärksamhet i möbelsverige. Det är den svenska postmodernismens nyckelobjekt, eftersom den gjorde stolen till ett konstobjekt i okonventionella material snarare än en bruksvara.

Portland Building (1982) i Portland, Oregon, ritad efter en tävling 1979, är enligt tidskriften Metropolis ett av USA:s första stora postmoderna verk. Kritiken kom från början: ”cartoonish, skin-deep”, mörka kontor, läckande fasad.

Tea & Coffee Piazza (lanserad 1983) var Alessis projekt där arkitekter som aldrig hade ritat industriprodukter fick göra var sin te- och kaffeservis. Det sattes igång i slutet av 1970-talet, och bland arkitekterna fanns Graves, Rossi, Jencks och Mendini själv. Servisarna såldes i silver i begränsade upplagor, var och en på sin bricka. Viktigare blev efterspelet: ur projektet kom två av epokens storsäljare.

La Conica (ritad 1982, i produktion sedan 1984) är den ena: Rossis första espressobryggare för Alessi, enligt företaget en utveckling ur Piazza-projektet, i rostfritt stål med kopparbotten.

9093 (1985) är den andra: Graves vattenkokare i spegelpolerat rostfritt stål, med blått handtag och en vissla i form av en röd fågel. Enligt Design Museum var Graves Piazza-servis den populäraste och ledde till kokaren, som sålt i över 1,5 miljoner exemplar. Alessi nöjer sig med att kalla den ett av företagets mest sålda föremål i världen.

Chippendale Chair (1984) av Venturi och Scott Brown för Knoll tar Thomas Chippendales 1700-talsrygg och sågar ut den i formpressad plywood klädd i laminat. V&A kallar serien ”manifesto of postmodern historicism”. Den blev för dyr för marknaden och tillverkas inte längre.

How High the Moon (1986–87) är Shiro Kuramatas fåtölj för Vitra: den stoppade fåtöljens silhuett, utförd i genomskinligt, perforerat metallnät. V&A beskriver den som ”a self-consciously artistic and improbable furniture design”.

Juicy Salif (1990) är Philippe Starcks citruspress i gjuten polerad aluminium och för V&A ”a classic of postmodern product design of the 1990s”. Den är rörelsens sena utrop.

Stilen idag – arv och marknad

Museerna har tagit rörelsen till sig. V&A:s Postmodernism: Style and Subversion 1970–1990 pågick från den 24 september 2011 till den 15 januari 2012. Kuratorerna Glenn Adamson och Jane Pavitt visade över 250 föremål och byggde upp Holleins fasad från Strada Novissima i full skala. Utställningen avslutade museets serie om 1900-talets design, efter Modernism 2006 och Cold War Modern 2008–09. Och Portland Building renoverades för 195 miljoner dollar i stället för att rivas och öppnade igen 2019–2020.

Det mesta av köksarvet går att köpa nytt, från samma tillverkare. Alessi har kvar Graves 9093, cirka 150–190 euro beroende på version, och jubileumsversionen Tea Rex med drakvissla från 30-årsjubileet 2015 för 180 euro. Rossis La Conica kostar från cirka 300 euro och hans La Cupola 75–110 euro, Mendinis Anna G. cirka 60 euro och Juicy Salif cirka 90 euro – listpriser på alessi.com i oktober 2026. Sottsass bordsföremål finns kvar, och Mendinis Proust-mönster lever vidare på Alessis julgranskulor och barnservis. Memphis srl tillverkar Memphis-möblerna. Chippendale-stolen och Concrete är däremot utgångna och finns bara på samlarmarknaden.

Originalen finns på museer. V&A i London har Proust-fåtöljen, Casablanca, 9093, Chippendale-stolen, How High the Moon och Juicy Salif, många av dem i magasin; Proust-fåtöljen står i V&A East Storehouse och går att boka. Cooper Hewitt i New York har Chippendale-stolen och Sottsass skål Efira från 1986. I Crusinallo utanför Omegna ligger Museo Alessi, vars utbyggnad Mendini ritade.

Den som vill börja gör det lättast i köket. Alessi-klassikerna är samma modeller som står i museerna, till nypris från under 100 till omkring 300 euro. Juicy Salif finns med i vår genomgång av designklassiker under 5 000 kronor.

Vanliga frågor