Memphis – upproret mot den goda smaken

Memphis var en grupp formgivare och arkitekter i Milano, ledd av Ettore Sottsass, som mellan 1981 och 1987 klädde möbler och lampor i plastlaminat, mättade färger och mönster för att bryta modernismens regler om god smak. Gruppen bildades en kväll i december 1980 i Sottsass våning, och namnet kom från skivspelaren: Bob Dylans ”Stuck Inside of Mobile with the Memphis Blues Again” gick medan de pratade. I september 1981 ställde gruppen ut 55 föremål på galleriet Arc ’74. Vico Magistretti avfärdade alltihop som ”only a variant of fashion”. Sottsass själv lämnade efter fyra år, och 1987 var gruppen upplöst. Men bokhyllan Carlton och skåpet Casablanca tillverkas fortfarande, och Memphis står kvar som postmodernismens mest extrema gren: den som tog laminatet från kafébordet och ställde det i finrummet.

Historisk bakgrund

Ettore Sottsass var 63 år och hade en lång karriär bakom sig när Memphis bildades. Han föddes 1917 i Innsbruck, son till en italiensk arkitekt och en österrikisk mor, och var från 1958 och i nästan trettio år konsult åt Olivettis elektronikavdelning. Där ritade han datorn Elea 9003, som fick Compasso d’Oro 1959, och skrivmaskinen Valentine 1969. Det han gjorde uppror mot var den lära han själv vuxit upp med. ”When I was young, all we ever heard about was functionalism, functionalism, functionalism … It’s not enough. Design should also be sensual and exciting”, sa han enligt Design Museum i London. Funktionalismen var inte fel, menade han. Den räckte bara inte.

Memphis hade en föregångare. Studio Alchimia (även stavat Alchymia) grundades i Milano 1976 och leddes snart av Alessandro Mendini. Där experimenterade Sottsass och den unge Michele De Lucchi i slutet av 1970-talet. Sottsass bord Le Strutture Tremano från 1979 ingick i Alchimias kollektion ”Bau.haus”: en laminerad skiva på medvetet darrande ben, en ironisk kommentar till Bauhaus och modernismens krav på synlig, ärlig konstruktion. Alchimia gjorde små upplagor för gallerier. Sottsass ville pröva en mer kommersiell modell, skriver Victoria and Albert Museum (V&A). Materialet hade han redan: sedan 1960-talet hade han klätt skulpturala möbler, som han kallade totems, i färgat plastlaminat, och laminattillverkaren Abet Laminati, som backat Alchimia, ställde upp även för den nya gruppen.

Kvällen den 11 december 1980 bjöd Sottsass hem en grupp yngre formgivare till sin våning i Milano för att diskutera en möbelkollektion som snickaren Renzo Brugola skulle bygga. Där fanns enligt Design Museum Martine Bedin, Aldo Cibic, Michele De Lucchi, Matteo Thun, Marco Zanini och skribenten Barbara Radice, Sottsass partner. På skivspelaren gick Dylan, och gruppen tog namnet därifrån. Memphis srl, som förvaltar varumärket i dag, lägger till en dubbelbetydelse: Elvis Presleys stad i Tennessee och det forntida Egyptens huvudstad. I februari 1981 hade George J. Sowden och Nathalie Du Pasquier anslutit, och gruppen hade över hundra ritningar.

Premiären kom i september 1981, under möbelmässan i Milano, på galleriet Arc ’74: 55 föremål, möbler, lampor och keramik. Möblernas prototyper hade snickrats i Brugolas verkstad, och belysningen tillverkades av Artemide, vars grundare Ernesto Gismondi enligt Design Museum blev gruppens ordförande samma år. Enligt Memphis srl hade över 400 publikationer världen över skrivit om gruppen tre månader senare. 1982 möblerade Karl Lagerfeld sin lägenhet i Monte Carlo med Memphis, och det blev genombrottet.

Kritiken kom lika snabbt. ”All the boring old designers hated it”, konstaterade formgivaren Bill Moggridge, som Design Museum citerar. Gruppen var dessutom tänkt som kortlivad. 1985 lämnade Sottsass den; enligt Memphis srl förklarade han det med att starka idéer har kort liv och inte går att utveckla vidare. Han ägnade sig sedan åt arkitektur i Sottsass Associati. 1987 upplöstes Memphis. Design Museum sätter på sina medlemssidor slutet till 1988, men 1987 är det år som Vitra Design Museum och Design Museums egen översiktstext anger.

Kännetecken och formspråk

Känn igen Memphis på silhuetten. Möblerna är byggda som totem: en central stomme med armar, hyllor och utskott åt olika håll, ofta på diagonalen. V&A beskriver Sottsass bokhylla Carlton som en streckgubbe eller en insekt och kallar hans första Memphismöbler kaktus- och totemformer. Kompositionerna ser instabila ut – staplade block, lutande plan – men står stadigt. Många föremål liknar leksaker eller djur. Martine Bedins lampa Super rullar på fyra gummihjul och kan, skriver tillverkaren, dras efter sig som en hund i koppel. Sottsass bordslampa Tahiti har ett rosa, vridbart huvud med röd näbb som riktar ljuset. Peter Shires fåtölj Bel Air har en asymmetrisk rygg av hajfenor.

Det mest stilbärande materialet är plastlaminat, det hårda dekorlaminat som i decennier suttit på kafébord och i kök. Memphis klädde exklusiva möbler i det, ovanpå trä och spånskiva. Till det kom lackerat trä, lackerad metall och glasfiber, och glödlampor som syns och ingår i formen: Super har sex färgade lamphållare längs en rygg som tillverkaren jämför med en stegosaurus.

Färgerna är mättade och får krocka: primärfärger bredvid pastell, rosa mot gult, blått mot svart och vitt. Laminaten är mönstrade, ofta med fläckiga och sprejade dekorer som V&A härleder till 1950-talets plastlaminat. Sottsass svartvita mönster Bacterio för Abet Laminati, inspirerat av vardagliga ytor som terrazzo och ringbrynja och av strukturen hos ett tempel i Madurai i Indien, kallar Abet i dag rörelsens ikonmönster. Även namnen följer ett system. Carlton, Casablanca, Plaza, Hilton, Beverly, Oberoi, Tahiti: lyxhotell och avlägsna platser.

Memphis hör till postmodernismen, och Cooper Hewitt skriver att gruppens föremål har lyfts fram som förebilder för postmodern design. Men referenserna skiljer. Den postmoderna arkitekturen och designen – Robert Venturi, Michael Graves, Aldo Rossi, köksföremålen från Alessi – arbetar ofta med historiska citat, kolonner och klassiska ordningar. Memphis hämtade i stället från vardagen, populärkulturen, 1950-talets laminat och icke-västerländska kulturer. Philippe Starcks Juicy Salif från 1990 är postmodern, men den är inte Memphis.

Två gränser till. Studio Alchimia var mer konceptuell, med små upplagor för gallerier; Memphis ville sälja. Och Verner Pantons färgstarka plastmöbler från 1960-talet, med Panton Chair som tydligaste exempel, hör till space age och slutet av mid-century modern: mjuka, organiska former i ett stycke plast. Memphis bygger med kantiga block och laminat på skiva. Den platta illustrationsstil som teknikbolag använde i sin marknadsföring på 2010-talet, och som fått öknamnet Corporate Memphis, delar färgerna och geometrin men har inget med gruppen att göra.

Centrala gestalter

Ettore Sottsass (1917–2007) var gruppens centrum: det var hans våning, hans laminat och hans totemformer. Till första kollektionen ritade han Carlton, Casablanca, Ashoka, Tahiti och Beverly, och för de yngre i gruppen – De Lucchi, Bedin, Thun, Zanini, Cibic – var han mentor. Hans partner Barbara Radice formulerade ambitionen, enligt Vitra Design Museum: ”Memphis was started with the idea of changing the face of international design.” Sottsass dog i Milano 2007, 90 år gammal.

Michele De Lucchi var enligt V&A gruppens viktigaste möbelformgivare efter Sottsass. Han kom liksom Sottsass från Alchimia, ritade bordslampan Oceanic till premiären 1981 och stolen First 1983, gruppens bästsäljare, och stannade till slutet.

Martine Bedin, född 1957 i Bordeaux, studerade arkitektur i Paris och fick 1978 ett stipendium till Florens, där hon mötte de italienska radikalarkitekterna. På Triennalen i Milano 1979 träffade hon De Lucchi och Sottsass, och hon arbetade sedan två år i Sottsass studio. I Memphis var hon enligt V&A länken till fabriken som gjorde lamporna, och hon ritade själv lampan Super.

Nathalie Du Pasquier och George J. Sowden kom med i februari 1981. Du Pasquier gjorde mönster för textil, laminat och mattor och har förklarat drivkraften så här, enligt Memphis srl: ”C’era di nuovo un forte bisogno di immagini, una profonda necessità di raccontare storie” – det fanns åter ett starkt behov av bilder, av att berätta historier. Sowden ritade fåtöljen Oberoi till första kollektionen och klockor som Metropole (1982) och Heisenberg (1983), båda i V&A:s samlingar.

Peter Shire, keramiker och formgivare från Kalifornien, ritade fåtöljen Bel Air – enligt V&A hans viktigaste bidrag och ett signaturobjekt för hela gruppen. Hans tekanna Anchorage från 1982 finns också i V&A.

Kretsen vidgades snabbt. Masanori Umeda från Japan ritade sängen Tawaraya, Matteo Thun kallade Memphis ”a mental gymnasium”, och bland andra Shiro Kuramata, Andrea Branzi, Arata Isozaki, Hans Hollein och Javier Mariscal formgav för gruppen. Memphis srl räknar i dag 21 formgivare.

Två namn förknippas ofta med Memphis men hör mest hemma någon annanstans. Michael Graves ritade toalettbordet Plaza 1981 och en säng 1982, men Vitra Design Museum räknar honom som löst ansluten, och hans tyngd ligger i postmodernismen i stort. Alessandro Mendini formgav det spegelklädda cocktailskåpet Cipriani för Memphis första år, i en upplaga om 20 exemplar. Hans roll var ändå en annan: han ledde Studio Alchimia, föregångaren, och han finns inte med på Memphis srl:s lista över gruppens formgivare.

Centrala verk

Super (1981) är Martine Bedins halvcirkel på fyra gummihjul. V&A daterar idén till omkring 1977, men det var i Memphis första kollektion lampan visades. Prototypen var i stålplåt; dagens exemplar görs i glasfiber med LED.

Carlton (1981) är Sottsass bokhylla och rumsavdelare. V&A har hans skissark för Carlton och Casablanca, daterat 1 maj 1981 och märkt ”divisorio / soggiorno” – rumsavdelare, vardagsrum. I dagens utförande är den 196 centimeter hög, och siluetten sammanfattar totemidén.

Casablanca (1981) är skåpet med röda, vinklade armar som enligt V&A är avsedda för vinflaskor, klätt i laminat med sprejat mönster i rött, svart, vitt och gult. Memphis srl beskriver det som att dekoren återvände som en del av föremålet efter funktionalismens minimalism.

Tahiti och Ashoka (båda 1981) är Sottsass bordslampor. Tahiti är fågeln med Bacterio-laminat på foten. Ashoka är en staplad, diagonal konstruktion som V&A kopplar till kaktusmöblerna; namnet efter den indiske kejsaren speglar Sottsass resor i Indien på 1960-talet.

Oceanic (1981), De Lucchis bordslampa med svartvita ränder på rosa block, kallar V&A ”quintessential example of Memphis design in its first year”. Den tillverkades av Artemide, liksom all belysning i första kollektionen.

Tawaraya (1981) av Masanori Umeda är en säng formad som en boxningsring med tatamimattor, och Plaza (1981) av Michael Graves ett toalettbord med central spegel, glödlampor och spegelplattor i basen. Båda visar hur långt utanför Milano gruppen sträckte sig redan första året.

Bel Air (ritad 1982) är Peter Shires fåtölj med hajfenor, en hyllning till västkustens surfkultur och uppkallad efter stadsdelen i Los Angeles. Shire ville kalla den Bone Air; Sottsass sa nej. Shire uppskattar att 30–40 exemplar såldes totalt, fyra eller fem om året under 1980-talet.

First (1983) är De Lucchis stol: blå rygg i lackerat trä, två svarta kulor som armstöd och en målad metallram, gjord för att vara lätt att montera och tillverka i större antal. Den blev gruppens bästsäljare.

Stilen idag – arv och marknad

Gruppen upplöstes, föremålen blev kvar. Memphis srl tillverkar i dag bland annat Carlton, Casablanca, Super, First, Tahiti, Ashoka, Oceanic och Bel Air. Listpriserna i tillverkarens officiella webbutik i oktober 2026 visar spännvidden: Super 1 100 euro, First och Tahiti 1 450 euro, Carlton 18 390 euro och Casablanca 19 500 euro.

Samlarmarknaden fick tidigt kända namn. Karl Lagerfeld samlade, och David Bowie byggde en hel samling som Sotheby’s i London sålde den 11 november 2016 under rubriken Bowie/Collector Part III: Design: Ettore Sottsass and the Memphis Group, 100 lotter. Upplagorna på 1980-talet var små – Cipriani gjordes i 20 exemplar, Bel Air i 30–40.

”Many people called the Memphis group a fad”, skriver Design Museum. Fyrtio år senare är det svårt att hålla med de kritikerna. Nathalie Du Pasquiers mönster återkom 2013 i Wrong for HAY och 2014 i en kollektion för American Apparel. Vitra Design Museum visade Memphis: 40 Years of Kitsch and Elegance i Weil am Rhein från den 6 februari 2021 till den 27 februari 2022, och samma år firade Abet Laminati fyrtio år av Memphis med utställningen SuperSuperfici! på ADI Design Museum i Milano. Bacterio säljer Abet fortfarande. Jasper Morrison har sammanfattat den kluvna reaktionen för Design Museum: ”You were in one sense repulsed by the objects, or I was.”

Vill man se originalen har V&A i London bland annat Casablanca, Ashoka, Oceanic, Bel Air och en prototyp till Super. Carlton finns på Musée des Arts Décoratifs i Paris, Bel Air även på Vitra Design Museum, Groninger Museum och Museum Angewandte Kunst i Frankfurt, och Abet Laminatis museum i Bra har en egen samling Memphismöbler.

Den som vill börja behöver ingen Casablanca. Keramiken av Du Pasquier och Bedin, i nyproduktion, kostar enligt samma webbutik omkring 300–490 euro, och Super är den billigaste av lamporna och möblerna ovan. Ännu enklare: laminatet självt, Bacterio, finns i Abets sortiment.

Vanliga frågor