Panton Chair – stolen utan bakben

Panton Chair har inga bakben. Hela kroppsvikten går genom en enda böjd S-form som vilar på sin egen fot, och den konstruktionen bar Verner Panton med sig i över ett decennium innan någon tillverkare vågade ta i den. Vitra presenterade stolen i augusti 1967, på omslaget till den danska designtidskriften Mobilia. Men Pantons uttalade mål – en bekväm stol i ett enda stycke, av ett enda material, till ett pris vem som helst kunde betala – nåddes först 1999, året efter hans död, när Vitra kunde formspruta den i polypropen. Mellan de två årtalen ligger fem materialbyten och fyra år då stolen inte gick att köpa alls.

Designbakgrund

Idén är äldre än stolen. 1956 arbetade Panton med en fribärande stol i ett enda materialstycke inför en möbeltävling för WK-Möbel, och samma år formgav han S-stolen i formpressad plywood – ett eget verk som Designmuseum Danmark beskriver som Panton Chairs föregångare. S-stolen står kvar som en egen post i museets katalog: formpressad plywood, 1956, ett självständigt arbete med sin egen historia.

Linjen bakåt går ytterligare ett steg. Panton arbetade hos Arne Jacobsen och deltog i utvecklingen av Myran. Enskalsprincipen – sits och rygg i ett obrutet stycke – kommer därifrån. Panton tog den, sträckte ut den till en S-kurva och tog bort bakbenen.

Omkring 1957 fanns skisser som tydligt föregriper den färdiga formen, och en fullskalemodell i polystyren tillverkades för att kunna visas upp. Den modellen finns idag i Vitra Design Museums samling. Sedan hände ingenting på flera år: mellan 1957 och 1963 sökte Panton tillverkare utan att hitta någon.

Designåret är av det skälet omtvistat. Den officiella Panton-sajten anger designperioden 1957–1967, MoMA katalogiserar stolen som 1959–60, V&A skriver 1960, Vitra har uppgett 1958. Alla har rätt om olika delar av samma utdragna process: idé från mitten av 1950-talet, prototyp omkring 1960, lansering 1967. Vändpunkten kom 1963, när Panton fick kontakt med Vitra och dess dåvarande chef Willi Fehlbaum. Åren 1965–1967 gick åt till en intensiv utvecklingsfas där tio prototyper krävdes för att förena den kontur Panton ville ha med vad plasttekniken faktiskt klarade. Problemet var materialtekniskt hela vägen – konturen låg helt enkelt utanför vad plasten mäktade med 1960.

Konstruktion och material

Varje Panton Chair är inte samma stol. Materialet har bytts fem gånger sedan 1967, och skillnaderna är påtagliga i handen.

Pilotserien 1967/68 omfattade omkring 150 exemplar i kallpressad, glasfiberarmerad polyesterharts, målad. Metoden var handlaminering med manuell efterbearbetning – dyr, långsam och raka motsatsen till den prisvärda industriprodukt Panton hade i sikte. Serieproduktionen som inleddes 1968 gick över till styvt polyuretanskum, Bayers Baydur, fortfarande målat. 1971 kom det tredje materialet: termoplastisk polystyren under varunamnet Luran S, genomfärgad i stället för målad. Den versionen tillverkades till 1979, då produktionen lades ned helt.

Stolen var borta från marknaden i fyra år. 1983 återlanserades den i styv polyuretan – Classic-versionen, tillverkad av Horn fram till 1990 och därefter av Vitra i egen regi. Först 1999 kom polypropenversionen, formsprutad och genomfärgad, framtagen i nära samarbete mellan Vitra och Panton själv. Det är den som avses i dagligt tal, och det är först där stolen blir den massproducerade industriprodukt som var poängen från början.

De två versioner som säljs idag skiljer sig på ytan bokstavligen: polypropenversionen är matt och genomfärgad, Classic är blank, lackerad och efterbehandlad för hand, vilket förklarar prisskillnaden. Pantons signatur är ingjuten i stolen – upphöjd på ryggens baksida på standardversionen, präglad i foten på Classic – men den uppgiften kommer från återförsäljarhåll och bör kontrolleras mot Vitra före ett köp.

Måtten har också ändrats. V&A:s exemplar från 1968 i polyuretan mäter 82 × 49 × 57 cm, och Nasjonalmuseets polypropenexemplar från 2008 ligger på 83 × 50 × 60 cm. Den version Vitra säljer idag marknadsförs som ”New Dimensions” och mäter 86 × 50 × 61 cm med 44 cm sitthöjd. Stolen har alltså vuxit några centimeter sedan museiexemplaren tillverkades. Polypropenversionen är dessutom väsentligt lättare än Classic.

Funktion och användning

Den fribärande formen ger stolen en mjuk fjädring bakåt som fyrbenta stolar saknar – vikten arbetar genom kurvan i stället för mot ett benpar. Trots att den saknar bakben är den stapelbar, vilket gör den användbar i sammanhang där stolar ska plockas undan: matbord som byggs ut, arbetsrum, gästrum.

Skötseln skiljer sig mellan versionerna, och skillnaden ligger i just ytan. Polypropenversionen är genomfärgad, så färgen sitter genom hela materialet och ytliga repor syns mindre. Den tål avtorkning. Classic-versionens lackerade yta är handbehandlad och blank, och en skada där går ner i lacken – den kräver mer försiktighet och passar bättre i ett rum där stolen inte utsätts för daglig nötning.

Sedan 2005 finns Panton Junior, en nedskalad version i polypropen avsedd för barn från tre år. Färgpaletten har varierat kraftigt genom decennierna; den aktuella för standardversionen omfattar bland annat vitt, djupsvart och klassiskt rött. Med 50 cm bredd, 61 cm djup och 44 cm sitthöjd ligger den nuvarande versionen i matbords- och skrivbordshöjd, och eftersom den staplar tar ett par extrastolar inte mer golvyta i anspråk än ett enda exemplar.

Plats i designhistorien

Det påstås ofta att Panton Chair är världens första stol i ett enda stycke plast. Det stämmer inte utan avgränsning. Helmut Bätzners Bofinger BA 1171, formgiven 1964, låg i massproduktion redan 1966 – enstycks, i glasfiberarmerad polyester, pressad i en enda operation – och Guinness World Records tillskriver den titeln som första massproducerade plaststol. Joe Colombos Universale 4867 för Kartell kom 1967, samma år som Panton Chair. Det försvarbara påståendet är smalare och mer intressant: Panton Chair är den första fribärande enstycksstolen i plast, den första utan bakben.

Det MoMA lyfter fram är något annat än ett förstaskap. I museets beskrivning är stolen fallet där både teknik och material definierar utseendet – där plasten slutar imitera trä och i stället får bestämma formen. MoMA har två exemplar, katalogiserade som ”Stacking Side Chair, 1959–60”. V&A köpte sina två direkt från Herman Miller UK 1969 (CIRC.73-1969 och CIRC.74-1969). Nasjonalmuseet i Oslo fick sitt 2008, och Designmuseum Danmark visar stolen i den permanenta utställningen ”The Danish Chair: An International Affair”. Stolen prisbelönades vid lanseringen.

Genombrottet i populärkulturen kom i maj 1971, när Brian Duffys bildserie med Amanda Lear i en röd Panton Chair publicerades i brittiska Nova under rubriken ”How to undress in front of your husband” – bilder tänkta att klippas ut och bläddras som en flip-book. Enligt Duffys arkiv återanvändes bilden senare i marknadsföringen av stolen.

Stolen tillverkas fortfarande av Vitra, i Classic-utförande sedan 1983 och i polypropen sedan 1999. Tillverkningen låg hos Vitra medan Herman Miller stod för distributionen under de tidiga åren, i USA fram till 1975. Nytillverkade exemplar köps genom auktoriserade Vitra-återförsäljare inom designmöbelhandeln eller via Vitras egen kanal; tidiga exemplar i polyester och polyuretan är eftertraktade på samlarmarknaden och dyker upp hos auktionshus och i vintagehandeln. På andrahandsmarknaden är det värt att titta efter fler markörer än signaturen: kopior har ofta förstärkningsribbor under sitsen som originalet inte behöver, och en blank yta på en stol som säljs som standardversion är ett varningstecken, eftersom polypropenversionen är matt. Även dessa kännetecken kommer från återförsäljarkällor och bör stämmas av mot Vitra vid ett dyrare köp.

Under 2026, hundra år efter Pantons födelse, visar Vitra Schaudepot i Weil am Rhein utställningen ”Verner Panton. Form, Colour, Space” (23 maj 2026 – 9 maj 2027) med en begåbar rekonstruktion av Fantasy Landscape från 1970, och Vitra har släppt en jubileumsutgåva i 2 000 exemplar per färg.

Fakta