PH-lampan – hundra år av Henningsens ljussystem

Det som fyller hundra år 2026 är inte en lampa utan en beräkning. När Poul Henningsen och Louis Poulsen satte trekupesystemet i produktion i juni 1926 hade de inte ritat en armatur utan en kurva – en logaritmisk spiral som kunde skalas upp och ner utan att tappa sin egenskap. Därför heter det systemet och inte lampan. Under fyra decennier tillämpade Henningsen samma matematik på bordslampor, golvlampor, pianolampor, vägglampor och kronor, och Louis Poulsen tillverkar familjen än idag – samtidigt som företaget med jämna mellanrum gräver upp modeller som varit borta ur katalogen i ett halvsekel.

Ett system, inte en lampa

Grundprincipen är densamma i varje PH-armatur. Skärmarna omsluter ljuskällan så att inga direkta strålar kan nå ögat från någon vinkel, allt ljus som lämnar lampan är därmed reflekterat, och skärmarnas kurvatur är genererad ur en logaritmisk spiral med ljuskällan i brännpunkten. Spiralen skär varje radie från centrum i samma vinkel, vilket ger jämn ljusfördelning över hela skärmytan. De tre skärmarna sitter dessutom på olika avstånd, dimensionerade så att var och en reducerar ljusmängden lika mycket – en trappa i stället för ett hopp mellan lampan och rummet omkring.

Patentansökan lämnades in den 4 december 1925 och beviljades som danskt patent nr 38897 den 19 maj 1928. Avskärmningssystemet ingår i Danmarks Kulturkanon.

Modellbeteckningarna är måttangivelser, inte artikelnummer. Den första siffran anger topskärmens diameter i decimeter, den andra vilken uppsättning underskärmar som kombinerats med den: PH 3/2 har en topskärm på ungefär 30 centimeter och underskärmarna från 2/2-modellen. PH 5 har följaktligen en huvudskärm på 50 centimeter. Undantaget är PH 3½-2½, som skrivs med halvbråk och bindestreck i stället för snedstreck.

Materialen följde ljusfysiken och konjunkturen

PH-familjens materialhistoria följer inte designhistoriens vanliga logik, där formgivarens smak avgör. Här styrde ljusfysik och råvarupriser.

De första skärmarna 1925–26 var av metall med målad undersida, och färgen valdes efter vilket ljus man ville ha: vitt gav diffust, guld varmt, silver kallt. Lampan som visades i Paris 1925 hade sex försilvrade skärmar. Opalglaset kom 1927, samma år som PH 3/2 och den första bordslampan, och gav diffus reflektion i stället för spegelblank. Från 1929 började Henningsen kombinera material i samma armatur, framför allt koppar och opalglas, för att finjustera ljuskvaliteten. Systemet erbjöds i glas från opalvitt över gult och bärnsten till rött, i matta, frostade eller genomskinliga utföranden – bärnstensfärgade skärmar är ett återkommande kännetecken på tidiga armaturer i auktionsbeskrivningar.

Sedan kom depressionen. Under 1930-talet blev priset avgörande för försäljningen, och Louis Poulsen tog fram en serie modeller i billigare metall. Metallutförandena är alltså inte ett estetiskt vägval utan ett konjunkturbetingat. Under kriget tog råvarubristen bort flera modeller ur sortimentet helt. I modern tid har familjen fått opalakryl, lackerad aluminium, rostfritt stål och – i jubileumsserierna 2025 och 2026 – lackerad aged brass, patinerad mässing.

Modellfamiljen

De tidiga åren byggde ut systemet i bredd. PH Bordlampe kom tidigt 1927, PH 3/2 som bordslampa samma år, PH 3½-2½ som golvlampa 1927 och som bordslampa 1928. PH 4/3 ritades i glasutförande i slutet av 1920-talet. Till Louis Poulsens katalog B 1931–32 hörde också PH Piano Lamp, modellen PH 2/2, och 1933 fanns PH 1/1 i katalogen – en krona som Henningsen kallade Bombardement.

PH Septima, utvecklad 1927–31, är familjens mest påkostade tidiga medlem. Henningsen lade till fyra skärmar till grundtrean, totalt sju – därav namnet – och lät dem bilda en krona i glas. Septima utgick på 1940-talet till följd av råvarubristen, tillsammans med flera andra modeller. Enligt Louis Poulsen ritade Henningsen under arbetet med Septima också en metallversion som aldrig gick i produktion, och de ritningarna ska ha legat till grund för PH Artichoke tre decennier senare.

Spiral-lampan, visad första gången 1942 på Kunstnernes Efterårsudstilling, är den mest kompromisslösa tillämpningen av spiralprincipen: skärmen är ritad så att den ser ut att vara dragen i en enda obruten linje. Den var komplex och extremt dyr att tillverka och blev aldrig någon serieprodukt.

Åren 1957–58 är familjens tätaste period. PH Louvre gjordes 1957 för adventistkyrkan i Skodsborg, med tretton skärmar burna av fyra bärare, och beskrivs av Louis Poulsen som en förenkling av Spiralen. Samma år påbörjades PH Artichoke, beställd till Langelinie Pavillonen. Och 1958 kom tre modeller på en gång: PH 5, PH Snowball med sina åtta skärmar, och PH Kuglen – ett vitlackerat metallklot på 60 centimeter som i dag finns i Nasjonalmuseets samling i Oslo.

PH Kontrast från 1962 är den mest särpräglade i hela familjen och den svåraste att få tag på. Den har tio skärmar, och varje skärm bär fyra olika ytbehandlingar: vit, blå, röd och en polerad. Lackeringen krävde att skärmarnas fält behandlades parvis och separat, i storleksordningen ett hundratal påföringar per lampa. Det gjorde den olönsam, och den utgick ur sortimentet.

Familjen efter Henningsen

Henningsen dog 1967, men familjen växte vidare. Året innan hade Louis Poulsen lanserat PH 4/3 som metallpendel, beskriven som en förenkling av den armatur Henningsen ritade 1929. PH 80 kom 1974, sju år efter hans död, till åttioårsdagen av hans födelse – därav namnet. Den bygger på trekupeprincipen, har opalakrylskärmar och en karakteristisk röd toppreflektor, men den är en Louis Poulsen-lansering och inte en armatur Henningsen själv hann rita.

Att systemet överlevde sin upphovsman beror på att Louis Poulsen hade formgivare som kunde räkna vidare på hans kurvor. Sophus Frandsen och Ebbe Christensen omarbetade och återlanserade PH Charlottenborg, en armatur med rötter i en Henningsen-konstruktion från 1930-talet. Spiralen är matematik, och matematik går att fortsätta.

Det mest intressanta mönstret i familjen är annars återkomsterna. Septima, borta sedan 1940-talet, återlanserades 2020 i en version baserad på Septima 5, med optimerad upphängning och förstärkt glas. Och till hundraårsjubileet 2026 kommer PH Centenary Collection i lackerad aged brass med bärnstensfärgade toppskärmar: PH 3/2 som bordslampa, PH 3½-2½ som golvlampa – och Bombardement-kronan PH 1/1, som fanns i katalogen från 1933 till mitten av 1960-talet och nu återvänder i tre, sex eller nio armar, varje exemplar handgraverat med ett unikt produktionsnummer. Louis Poulsen visar samtidigt utställningen PHorever under 3daysofdesign i Köpenhamn.

Två modeller, borta i decennier, tillbaka med fyrtio års mellanrum. PH-familjen är mindre en fast kanon än ett arkiv som tillverkaren återkommande gräver i.

Vad en PH-lampa kostar

Prisspannet inom en och samma familj är ungefär hundrafalt, vilket gör ”PH-lampa” till ett nästan meningslöst prisbegrepp utan modellangivelse.

Nytillverkat 2026 ligger PH 5 Mini kring 8 000 kronor och PH 5 kring 10 000–11 000, medan PH Artichoke beroende på storlek och material går från knappt 100 000 till närmare 150 000. Ett drygt dussin PH-modeller finns i Louis Poulsens aktuella sortiment, bland dem PH 5, Artichoke, Louvre, Snowball, Septima, PH 2/1, PH 3/2, PH 3½-2½, PH 4/3 och PH 80.

På andrahandsmarknaden går en vanlig bruksarmatur – PH 3/2 eller PH 4/3 i senare metallutförande – för några tusenlappar. En tidig glasarmatur från 1926–31 i originalskick ligger i tiotusentals. De sällsynta modellerna når sexsiffriga belopp: Bukowskis noterar 135 000 kronor för en Septima 5 från omkring 1929 och 95 000 för en PH 6/5 från omkring 1930, och en PH-vägglampa gick för 48 000 kronor i september 2024. Hos Bruun Rasmussen har en tidig PH 2/2 pianolampa med originalskärmar i bärnstensglas värderats till 200 000 danska kronor, och en PH 5/3 bordslampa – med öknamnen direktörslampan och miljonärslampan – till 125 000.

Att känna igen en tidig armatur

Det finns inget offentligt system av serienummer eller datumkoder att slå i. Det som följer är vad kännare tittar efter, inte en checklista att lita på blint – vid dyrare köp är en bedömning från ett auktionshus pengarna värd.

Materialet daterar grovt: metallskärm med målad undersida i guld eller silver pekar mot det allra tidigaste, opalglas mot 1927 och framåt, koppar kombinerat med opalglas mot 1929 och framåt, billigare metall mot 1930-talet. Tidiga armaturer bär märkningen ”patented” och ”ph” på skärmhållaren. De allra första modellerna ska dessutom ha haft två små sidoskruvar som höll fast topphuset mot basen; de togs bort efter ungefär ett år när man insåg att de var onödiga, så förekomsten av dem pekar mot den tidigaste produktionen. Den uppgiften kommer från specialisthandeln och inte från tillverkaren, så väg in den därefter.

Louis Poulsens egna produktkataloger är daterade och fungerar som dateringsverktyg – katalog B 1931–32, B 06 från 1936 och B 50 från 1953 – eftersom en modell kan tidsbestämmas genom vilken katalog den förekommer i. För nytillverkat gäller enklare kontroller: logotypen ska finnas, glaset ska vara munblåst med jämn yta och påtaglig vikt, och på en äkta Artichoke är ljuskällan aldrig synlig från någon vinkel.

Fakta